För några veckor sedan så berättade en bekant till mig om en jobbig period i dennes liv. Berättelsen handlade om hur livet tedde sig under denna period innehållandes olika svårigheter. Mot slutet av berättelsen så fick jag höra att till slut så hade livet blivit så tungt att förvirringen och kaoset var totalt då frågan ”vem är jag?” till slut kom. Svaret kom också, måhända som en enda stor tystnad, vilket resulterade i orden ”jag har ingen aning”.
Det är, vad jag förstår, inom psykologin allmänt känt att om ett spädbarn föds och sedan varken får närhet eller någon form av social gemenskap så leder detta till att det lilla barnet till slut tynar bort och dör. Detta innebär då att vi som människor har inte bara behov av mat och vatten för att överleva, utan också människor. Detta gäller sedan heller inte bara ren fysisk överlevnad utan lika mycket gäller det vår möjlighet att utvecklas till de unika individer som vi är.
Fredrik Bengtsson skriver i sin bok ”Att få bitarna på plats: Om sökandet efter äkthet och självkänsla” om de människor som växt upp i så pass svåra förhållanden att de aldrig blivit sedda. För att citera honom:
Personer som aldrig någonsin har upplevt sig sedda i sin sanna identitet vet inte om att de lever i ett bristtillstånd…Man kan inte sakna det man aldrig haft, sägs det, men bristen tar sig uttryck ändå och yttrar sig i form av alexitymi (oförmåga att förstå och tolka de egna känslorna), tomhetskänslor, svårigheter i nära relationer, depressions- och ångesttillstånd man saknar ord för att förklara och hantera. En sådan person har aldrig blivit till i psykologisk mening, det vill säga man har aldrig lärt sig att fungera i livets olika sammanhang, men det man gör och det man har bygger inte på den man är, utan på ett slags roll man har tillägnats sig genom att imitera andra och följa de sociala koder och regler samhället och andra människor föreskriver. ”
Stämmer detta för oss människor så bör ju det också innebära att vi människor är, eller åtminstone har möjlighet att vara, varandras medskapare. Genom mötet med varandra så skapar vi och utvecklar varandra. För mig låter det som något oerhört stort.
Men någonstans på vägen i det moderna och postmoderna samhället, bland all konsumtion, osund individualism och egoinriktad självförverkling så verkar det ju faktiskt ganska ofta gå snett på ett eller annat sätt. Bevis på det är inte särskilt svårt att finna eftersom det finns trasighet och vilsenhet i alla samhällsskikt, i familjer, i kompisgäng, inom släkten och hos oss själva. Hur det kan komma sig att vi hamnade här ska inte jag försöka ge något svar på eftersom jag inte kan, men det finns säkerligen de som kan. Produkten av alltihop är dock, enligt min mening, ett folk som lider av kollektivt dålig självkänsla. Inre stabilitet, sund egenkärlek och en förmåga att vårda och leva med sig själv tror jag är en brist hos många människor. För om vi blir till genom andra, hur kan vi då sedan tro att vi klarar oss själva?
En klok man sade till mig en gång att ”Magnus, du ska inte leva ett halvt liv utan ett helt”. Jag tror att han pekade på ett symptom av denna folksjukdom som dålig självkänsla faktiskt är. Går man som människa runt och tror illa om sig själv, hur ska man då kunna tro på andra människor när de tycker bra om en? Tror man inte på sig själv, hur kan man då kunna lita på att andra människor gör det? Om man genom sina egna ögon ser nedlåtande på sig själv, har man då ens förmåga att tro att andra människor faktiskt inte gör det? Utifrån det som står ovan så verkar ju detta fungera som en tvåvägskommunikation, just på ett sådant sätt att vi påverkar varandra med våra åsikter, vårt beteende, våra negativa kommentarer och med våra komplimanger. Man jag tror också viljan påverkar mer än vi tror. Ibland tror jag det är tvunget att gå emot alla dåliga tankar vi har om oss själva och faktiskt våga se oss själva, bekräfta oss själva och tro bra saker om oss själva, hur det än känns. För det finns verkligen så mycket att se, så mycket att bekräfta och så otroligt mycket att tro bra om. Annars lever vi vårt halva liv, haltandes, klagandes och ömkandes. Sedan finns det också en tid för att göra sådant, men det är en helt annan sak. Något som är säkert tror jag i alla fall är att vägen till självacceptans och kärlek till sig själv går genom att se, att bekräfta och att tro.
Till slut så tror jag faktiskt att frågan ”vem är jag?” är en av de jobbigaste frågorna som finns eftersom den uppenbarar för oss att vi vet så lite om oss själva, den visar oss att vi är vilsna. Dock så tror jag även att det är en av de mest hoppfulla eftersom den visar på insikt. Frågan handlar väl egentligen till slut om vad vi gör med insikten. Fortsätter vi köra på som vanligt, eller tar vi den på allvar och börjar utforska jag, mig, du och vi. Gör vi det så tror jag att vi kommer att stöta på något som vi kommer att uppleva som ”bra”, ”fint”, och även till och med ”underbart” ”och älskvärt”. För det är alla de sakerna som andra ser hos oss.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.” –Hjalmar Söderberg-
Ja oj vad deppig och hoppfull jag är på samma gång då, men det är väl så jag är.
måndag 21 december 2009
lördag 19 december 2009
Hjärtat och de många rummen
Ett av de största hälsoproblemen i västvärlden är som bekant hjärt och kärlproblem av olika slag. De kan, om man inte äter bra, rör sig tillräckligt samt både röker och stressar mindre orsaka allvarliga sjukdomar som t.ex. kärlkramp. Detta kan sedan leda till både hjärtinfarkt och hjärtsvikt vilket i sin tur bidrar till försämrad hälsa och livskvalitet och i slutändan ett kortare liv. Detta tror jag de flesta helst vill vara utan eller slippa så långt det går och är möjligt (åldern är ju också såklart en bidragande orsak).
Min tanke denna vinternatt är ifall inte dessa fakta, ja det är fakta skulle jag vilja säga, också går att applicera på vårt hjärta i en annan mening.
För många år sedan, när jag läste mycket teologisk litteratur, så kom jag över en predikan som var skriven av en man som hette Fredrik Hammarsten. Eftersom han var predikant så utgick han således från en kristen grundsyn. I denna predikan liknar han människohjärtat vid ett hus och jag tycker att liknelsen han drar är intressant och kan säga något om hur vi, utifrån vad jag tror, ofta har det som människor.
Här kommer ett textavsnitt ur denna predikan:
”Och i hjärtevärlden, den inre världen inom en människa, är det också mörkt för mången. Man vet egentligen icke, vad som rör sig där djupast och innerst. Det är, som när man kommer in i sitt eget hem och det är alldeles mörkt. Man trevar sig omkring. De föremål, man borde känna till, förefalla så egendomliga. Man vet icke, vad man stöter emot och vad handen vidrör. Vore det bara ljust, så visste man med ens allt. Nu vet man icke, vart man går ens i det egna hemmet. Så kan det ock vara med hjärtat. Man trevar sig omkring och vet icke, vad man stöter emot.”
Viktigt här är att i bibliskt och i gammalgrekiskt språkbruk så hade ordet hjärta en helt annan betydelse än det har i den nutida svenskan. I dag när vi talar om hjärta så förknippas det allra främst med känslor och kärlek. I bibliskt och gammalgrekiskt språkbruk så menades, när man talade om hjärtat, en människas inre liv. Det var ett samlingsord för känsla, förstånd och vilja. Egentligen ytterst sett det som människan var på insidan, kanske skulle man kunna säga människans personlighet och identitet?
Med detta som bakgrund så tror jag att den här liknelsen går att använda idag, i vårt samhälle och i våra liv.
Anatomiskt och fysiologiskt sett så är hjärtat det centrum i vår kropp som förser hela kroppen med liv. Det pumpar blod som är fullt med näring och syre genom artärer, arterioler och kapillärer till alla våra organ, vävnader och celler. Hjärtat består vidare av fyra rum, två förmak och två kammare som alla har sin livsviktiga funktion för att allt ska fungera.
Sett till det psykologiska och existentiella planet så kan hjärtat kanske där vara personligheten, d.v.s. det som ytterst definierar vem du är och gör dig unik. Utan ett fysiskt hjärta kan en människa inte leva och utan en personlighet så är en person inte längre en person, enligt min mening.
Ser man till hjärtat utifrån ett sådant existentiellt perspektiv så tror jag att vi, på samma sätt som det fysiska hjärtat, ibland inte orkar, vill eller kanske inte vet om hur vi ska sköta om oss själva så att vi håller oss friska. Men tänk om självkänsla och självförtroende fungerar precis som artärer och vener fungerar? Båda två bidrar till att ge liv, styrka och uthållighet för att vi ska leva, orka och fungera. Tänk om kreativitet, skapande och att ägna oss åt det vi är duktiga på och det vi trivs med är precis som fysisk aktivitet? Båda två ger oss kraft, mer livsglädje och lust i tillvaron. Ser man till missbruk av tobak, alkohol och droger så kan det jämföras med negativism, självhat och en omgivning som trycker ner en istället för att lyfta upp. Vilket i båda fallen bryter ner, istället för att bygga upp. Kan det möjligtvis vara så att förekomsten av kärlkramp, hjärtinfarkt och hjärtsvikt inte bara gäller det ena hjärtat utan också det andra?
På det existentiella hjärteplanet så tror jag också det finns en mängd rum. Vissa rum som finns där inne är välstädade, rena och bebodda. Där finns glädje, gemenskap och en vilja att vara där. Andra rum besöker vi inte lika ofta, kanske på grund av tidsbrist, energibrist eller intressebrist. Där är det lite mer damm och oordning är i de välstädade och rena rummen. Sedan finns de rummen som vi aldrig besöker eftersom vi är rädda för vad som finns där. Elektriciteten har där inne inte fungerat på många många år. Det är så smutsigt, unket och snuskigt där inne att vi inte ens vågar öppna dörren av rädslan för hur där ska se ut. Ser vi till jämförelsen av vårt eget inre med ett hus så visar vi sällan upp sådana rum, vi orkar heller inte städa dem eftersom det är jobbigt och tar tid. Rädslan för att föremål där inne ska ta fram minnen hos oss, som vi helst inte vill ha, gör att vi fortsätter att undvika dessa rum till varje pris. Tänk dock, hur roligt skulle det inte vara ifall vi kunde använda dessa rum och bo även i dom, precis som de andra rummen vi har.
På samma sätt som vi behöver det fysiska hjärtats alla rum för att vår kropp ska fungera som det är tänkt att den ska fungera, så tror jag att vi behöver alla våra inre rum för att vi som människor ska fungera. På samma sätt som vi kan leva sundare och mer hälsosamt för att vinna hälsa i form av mer livskvalitet och en längre tid på jorden, så kanske vi kan nära vår inre människa. Näringen i detta fallet skulle då bestå av självacceptans, positivitet, en omgivning som bryr sig om och älskar samt en kamp för tron på sig själv. Vinsten av denna näring tror jag på sätt och vis är värd mer än vinsten av att nära och sköta om sitt fysiska hjärta.
När det gäller det fysiska hjärtat så klarar vi mycket själv genom egen kraft medan annat behöver vi hjälp med av olika människor. Samma sak gäller för det andra hjärtat tror jag. Två sanningar tror jag dock finns i allt detta. För det första så är det jobbigt att städa, det är det alltid, och för det andra så tror jag alltid att det på något sätt är värt det i slutändan, hur jobbigt det än må vara.
Min tanke denna vinternatt är ifall inte dessa fakta, ja det är fakta skulle jag vilja säga, också går att applicera på vårt hjärta i en annan mening.
För många år sedan, när jag läste mycket teologisk litteratur, så kom jag över en predikan som var skriven av en man som hette Fredrik Hammarsten. Eftersom han var predikant så utgick han således från en kristen grundsyn. I denna predikan liknar han människohjärtat vid ett hus och jag tycker att liknelsen han drar är intressant och kan säga något om hur vi, utifrån vad jag tror, ofta har det som människor.
Här kommer ett textavsnitt ur denna predikan:
”Och i hjärtevärlden, den inre världen inom en människa, är det också mörkt för mången. Man vet egentligen icke, vad som rör sig där djupast och innerst. Det är, som när man kommer in i sitt eget hem och det är alldeles mörkt. Man trevar sig omkring. De föremål, man borde känna till, förefalla så egendomliga. Man vet icke, vad man stöter emot och vad handen vidrör. Vore det bara ljust, så visste man med ens allt. Nu vet man icke, vart man går ens i det egna hemmet. Så kan det ock vara med hjärtat. Man trevar sig omkring och vet icke, vad man stöter emot.”
Viktigt här är att i bibliskt och i gammalgrekiskt språkbruk så hade ordet hjärta en helt annan betydelse än det har i den nutida svenskan. I dag när vi talar om hjärta så förknippas det allra främst med känslor och kärlek. I bibliskt och gammalgrekiskt språkbruk så menades, när man talade om hjärtat, en människas inre liv. Det var ett samlingsord för känsla, förstånd och vilja. Egentligen ytterst sett det som människan var på insidan, kanske skulle man kunna säga människans personlighet och identitet?
Med detta som bakgrund så tror jag att den här liknelsen går att använda idag, i vårt samhälle och i våra liv.
Anatomiskt och fysiologiskt sett så är hjärtat det centrum i vår kropp som förser hela kroppen med liv. Det pumpar blod som är fullt med näring och syre genom artärer, arterioler och kapillärer till alla våra organ, vävnader och celler. Hjärtat består vidare av fyra rum, två förmak och två kammare som alla har sin livsviktiga funktion för att allt ska fungera.
Sett till det psykologiska och existentiella planet så kan hjärtat kanske där vara personligheten, d.v.s. det som ytterst definierar vem du är och gör dig unik. Utan ett fysiskt hjärta kan en människa inte leva och utan en personlighet så är en person inte längre en person, enligt min mening.
Ser man till hjärtat utifrån ett sådant existentiellt perspektiv så tror jag att vi, på samma sätt som det fysiska hjärtat, ibland inte orkar, vill eller kanske inte vet om hur vi ska sköta om oss själva så att vi håller oss friska. Men tänk om självkänsla och självförtroende fungerar precis som artärer och vener fungerar? Båda två bidrar till att ge liv, styrka och uthållighet för att vi ska leva, orka och fungera. Tänk om kreativitet, skapande och att ägna oss åt det vi är duktiga på och det vi trivs med är precis som fysisk aktivitet? Båda två ger oss kraft, mer livsglädje och lust i tillvaron. Ser man till missbruk av tobak, alkohol och droger så kan det jämföras med negativism, självhat och en omgivning som trycker ner en istället för att lyfta upp. Vilket i båda fallen bryter ner, istället för att bygga upp. Kan det möjligtvis vara så att förekomsten av kärlkramp, hjärtinfarkt och hjärtsvikt inte bara gäller det ena hjärtat utan också det andra?
På det existentiella hjärteplanet så tror jag också det finns en mängd rum. Vissa rum som finns där inne är välstädade, rena och bebodda. Där finns glädje, gemenskap och en vilja att vara där. Andra rum besöker vi inte lika ofta, kanske på grund av tidsbrist, energibrist eller intressebrist. Där är det lite mer damm och oordning är i de välstädade och rena rummen. Sedan finns de rummen som vi aldrig besöker eftersom vi är rädda för vad som finns där. Elektriciteten har där inne inte fungerat på många många år. Det är så smutsigt, unket och snuskigt där inne att vi inte ens vågar öppna dörren av rädslan för hur där ska se ut. Ser vi till jämförelsen av vårt eget inre med ett hus så visar vi sällan upp sådana rum, vi orkar heller inte städa dem eftersom det är jobbigt och tar tid. Rädslan för att föremål där inne ska ta fram minnen hos oss, som vi helst inte vill ha, gör att vi fortsätter att undvika dessa rum till varje pris. Tänk dock, hur roligt skulle det inte vara ifall vi kunde använda dessa rum och bo även i dom, precis som de andra rummen vi har.
På samma sätt som vi behöver det fysiska hjärtats alla rum för att vår kropp ska fungera som det är tänkt att den ska fungera, så tror jag att vi behöver alla våra inre rum för att vi som människor ska fungera. På samma sätt som vi kan leva sundare och mer hälsosamt för att vinna hälsa i form av mer livskvalitet och en längre tid på jorden, så kanske vi kan nära vår inre människa. Näringen i detta fallet skulle då bestå av självacceptans, positivitet, en omgivning som bryr sig om och älskar samt en kamp för tron på sig själv. Vinsten av denna näring tror jag på sätt och vis är värd mer än vinsten av att nära och sköta om sitt fysiska hjärta.
När det gäller det fysiska hjärtat så klarar vi mycket själv genom egen kraft medan annat behöver vi hjälp med av olika människor. Samma sak gäller för det andra hjärtat tror jag. Två sanningar tror jag dock finns i allt detta. För det första så är det jobbigt att städa, det är det alltid, och för det andra så tror jag alltid att det på något sätt är värt det i slutändan, hur jobbigt det än må vara.
måndag 15 juni 2009
Glädje stavas Angelica
När man är ensammen så brukar det ju finnas en längtan som, enligt mig, egentligen är ganska diffus, men ändå en längtan som kännetecknas av tankar om hur man helst av allt vill att en framtida partner ska vara, samt även av en viss känsla hur det skulle vara att träffa en sådan människa. En sådan längtan är ju inte direkt statisk utan kan variera. För mig har det dock blivit tydligare och tydligare eftersom veckor, månader och år har gått att jag velat träffa någon som ger mig den där aningen och känslan att denna personen faktiskt både har viljan och förmågan att förstå just mig, med allt vad det innebär. Sedan har jag också insett att humor är precis lika viktig som förståelse. Förutom det faktum att det knappt finns något härligare än att kunna skratta med någon tills magen gör ont och ögonen tåras så löser humor och skratt väldigt mycket. Att skratta är helt enkelt så befriande. När man sedan stöter på en sådan människa som man märker eftersom har allt detta, plus så mycket mer så är det ju på sätt och vis oemotståndligt, vilket också Angelica är.
Utifrån detta kanske ni lite smått kan gissa er till att jag har träffat en tjej, vilket jag också har gjort och är så glad över. Har så länge velat träffa någon som jag finner sådär alldeles speciell och som tilltalar just mig på så många sätt, men tänkte mest att det sker inte. Men nu har det skett och det är så mycket bättre än vad jag kunnat tänka mig!
Är sedan även mycket mycket säker att mysig, snygg, härlig, vacker, spännande, söt, intressant och underbar också stavas Angelica :)
Annars så händer det ganska litet, hänger i Backträsk tills onsdag för att sedan åka hem till Uppsala. Sedan ska jag börja jobba snart efter midsommar och så..nu tycker jag det är tråkigt att skriva om saker jag gör om dagarna, så därför slutar jag med det.
Over ´n out
Utifrån detta kanske ni lite smått kan gissa er till att jag har träffat en tjej, vilket jag också har gjort och är så glad över. Har så länge velat träffa någon som jag finner sådär alldeles speciell och som tilltalar just mig på så många sätt, men tänkte mest att det sker inte. Men nu har det skett och det är så mycket bättre än vad jag kunnat tänka mig!
Är sedan även mycket mycket säker att mysig, snygg, härlig, vacker, spännande, söt, intressant och underbar också stavas Angelica :)
Annars så händer det ganska litet, hänger i Backträsk tills onsdag för att sedan åka hem till Uppsala. Sedan ska jag börja jobba snart efter midsommar och så..nu tycker jag det är tråkigt att skriva om saker jag gör om dagarna, så därför slutar jag med det.
Over ´n out
torsdag 14 maj 2009
Citat to die for
Tänkte egentligen inte skriva så mycket utan mer klistra in lite sköna citat jag hittade och stal. Citat är ju bara för skönt, lite "snabbmatsvisdom", man behöver icke läsa en hel massa böcker utan kan bara läsa och ta till sig innebörden på ett snabbt och behagligt sätt. Håll till godo.
Nu ska jag se Lost, later..eller kanske XOXO
Jag avskyr dina åsikter men jag är villig att dö för din rätt att få framföra dem.
-Voltaire-
Dumheten överlever alltid. Den är så att säga för dum för att dö.
-Aksel Sandemose-
Cancer, dålig andedräkt, tandvärk, mask, nageltrång och kramp
är bara några av alla de åkommor som tobaken kan bota.
-Monardes, spansk läkare, 1571-
Det sägs att om man kedjar fast ett oändligt antal apor vid
var sin skrivmaskin, då kommer någon av dem att prestera ett litterärt
mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.
-Modernt ordspråk-
Det gäller inte att finna en flicka man vill gå till sängs med,
det gäller att finna en flicka man vill stiga upp med.
-Okänd-
Två ting är oändliga: universum och mänsklig dumhet;
och jag är inte säker ifråga om universum.
-Albert Einstein-
Retar du upp dig på ting som är små
så är du väl inte större än så
-Alf Henrikson-
Många människor försummar den lilla lyckan medan de förgäves väntar på den stora.
-Pearl Buck-
Ju intelligentare man är, desto märkligare människor träffar man.
Vanliga människor märker ingen skillnad på folk.
-Blaise Pascal-
Utan tvivel är man inte riktigt klok.
-Tage Danielsson-
Riktig kärlek skapar ett "vi" utan att förstöra ett "jag".
Kärlek är att undra vad du gör precis nu
Nu ska jag se Lost, later..eller kanske XOXO
torsdag 7 maj 2009
Sår utanpå och inuti
Det är ju inte direkt ett nytt fenomen att musik kan ge människa tankar och funderingar, det brukar även hända mig då och då, ganska ofta faktiskt. Ibland lyssnar man också på en sång som man hört en massa gånger men helt plötsligt upptäcker något nytt i. Sången "Brand new day" av Joshua Radin är en sådan sång för mig.
It’s a brand new day
The sun is shining
It’s a brand new day
For the first time in such a long long time
I know I’ll be ok
This cycle never ends
You gotta fall in order to mend
Det sista stycket fick mig att fundera om det verkligen är så som han sjunger. Mina tankar åkte iväg och hamnade någonstans långt bak i tiden när lille Mange hade byggt ett hopp av brädor och grus hemma på gården där jag har vuxit upp. Väl byggt och fixat i ordning så skulle jag hoppa med min helt galet coola BMX. Det gick tyvärr inte så bra den gången utan jag ramlade, trots mina bike riding skills. Det ledde till att jag fick ett sår som till slut läkte.
Tänker jag till lite där då så stämmer ju det där lilla stycket, man måste ju faktiskt ramla och göra illa sig för att något ska finnas och även kunna läka. Samma sak ifall man springer med händerna utsträckta mot en glasruta i full fart..händerna läkte efter ett tag de också. Slår ens egen bror en i tinningen med ett tennisracket så sprutar det självklart blod därifrån som en egen liten blodaflod. Ärren efter sådana händelser kommer även de ofta som ett litet sött brev på posten, ett litet minne av en mer eller mindre jobbig händelse.
Mina tankar har åkt, och åker fortfarande runt, letandes och sökandes efter någon möjlighet att det där textstycket kan passa in på de sår som kan finnas inuti. De som är svåra att se, svåra att förstå och svåra att hantera. Jag tror mina tankar får fortsätta åka runt, letandes och sökandes ännu lite mer, kan behövas ibland.
It’s a brand new day
The sun is shining
It’s a brand new day
For the first time in such a long long time
I know I’ll be ok
This cycle never ends
You gotta fall in order to mend
Det sista stycket fick mig att fundera om det verkligen är så som han sjunger. Mina tankar åkte iväg och hamnade någonstans långt bak i tiden när lille Mange hade byggt ett hopp av brädor och grus hemma på gården där jag har vuxit upp. Väl byggt och fixat i ordning så skulle jag hoppa med min helt galet coola BMX. Det gick tyvärr inte så bra den gången utan jag ramlade, trots mina bike riding skills. Det ledde till att jag fick ett sår som till slut läkte.
Tänker jag till lite där då så stämmer ju det där lilla stycket, man måste ju faktiskt ramla och göra illa sig för att något ska finnas och även kunna läka. Samma sak ifall man springer med händerna utsträckta mot en glasruta i full fart..händerna läkte efter ett tag de också. Slår ens egen bror en i tinningen med ett tennisracket så sprutar det självklart blod därifrån som en egen liten blodaflod. Ärren efter sådana händelser kommer även de ofta som ett litet sött brev på posten, ett litet minne av en mer eller mindre jobbig händelse.
Mina tankar har åkt, och åker fortfarande runt, letandes och sökandes efter någon möjlighet att det där textstycket kan passa in på de sår som kan finnas inuti. De som är svåra att se, svåra att förstå och svåra att hantera. Jag tror mina tankar får fortsätta åka runt, letandes och sökandes ännu lite mer, kan behövas ibland.
tisdag 14 april 2009
For all my life I've been waiting for something lasting...
I natt blev en sådan natt där Mange bestämde sig för att helt enkelt skita i att sova, och så verkar det som det blev också. Kom fram till det efter att jag klockan 02.30 insåg att jag skulle upp klockan 04.45, och ännu inte somnat. Så jag gick ut i den norrbottniska tystnaden och lugnet klockan 02.40 i mina återfunna och älskade indiska mysbyxor. Väl ute rökte jag två ciggaretter och lyssnade på broder daniels "shoreline".
"ever since I was eight or nine I've been standing on the shoreline, for all my life I've been waiting for something lasting. You loose your hunger and you loose your way, you get confused and then you fade away"
Finner något skönt över den textslingan. Är det egentligen inte så att vi människor söker efter något som varar, som består, något som håller? En person, en Gud, eller något helt annat som finns kvar när allt annat i livet ruckas och förändras. Något eller någon som orkar med vår föränderlighet och obalans. En trygghet och en fast punkt som vi kan klamra och hålla oss fast vid när våra liv tar den där kurvan neråt, som sker från tid till tid. Finner vi inte eller har vi inte den så kommer vi bort, blir förvirrade och känslan av att vi tynar bort kan då bli alltför påtaglig.
Finns det då något alternativ till att inte komma dit någon i livet då och då? Jag tror egentligen inte det, tänker nog mer att de där perioderna, situationerna och stunderna helt enkelt är livet som lär oss att leva, hantera och utvecklas. Kan låta otroligt enkelt, vilket det definitivt inte är, men efteråt brukar man kunna se det klarare och till och med uppskatta de där tunga tiderna, kanske till och med mer än de glada tiderna.
Som ett barn av 80-talets generation så brukar jag fundera på hur min generation egentligen har det. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så var de första 10 åren otroligt lugna och trygga, man lärde sig saker eftersom, man lärde sig eftersom basics i livet. Men helt plötsligt kom internet när jag var 12 (till vårt röda hus i alla fall), och saker och ting förändrades. Helt plötsligt var det en helt ny värld som man eftersom skulle börja lära sig att hantera. Ungefär samtidigt kom det där som kallas mobiltelefoner och med både dem och internets gigantiska värld blev världen genast både mindre och större på samma gång. Nya krav ställdes eftersom, kontaktbar skulle man vara, chatta skulle man göra, medlem av diverse communityn som kom eftersom kändes också det som ett krav. Sedan kändes inte allt detta som att det var något dåligt, snarare tvärtom, men världen blev genom detta, för en 14-åring som mig, helt plötsligt inte lika enkel och kravlös, så som den hade varit för bara 1 till 2 år sedan. Nu i dag så är det självklart att man ska fixa allt detta, samt så har det under åren som gått sedan jag var 14 skett en helt otrolig utveckling inom dessa områden.
Men det är ju inte heller bara det som man ska fixa och klara av. Med allt detta kommer en ofattbar ström och flod av all möjlig information, från alla olika håll. Vi får veta allt som händer i världen, och inte bara sådant som sker i Afrika eller Indien, utan sådant som kommer påverka vår livssituation längre fram under vår livstid. Det talas om ett klimathot som hotar och som snart är omöjligt att stoppa. Det talas vidare om finanskriser, stora och små, från dag till dag. Vi som utbildar oss eller söker jobb (som vi måste ha) får höra att under de senaste åren kommer möjligheten att få arbete bara minska och minska. Ett annat hot som hela vår värld står inför, men som inte är lika uppmärksammat, är den antibiotikaresistens som är snabbt fortskridande. Förutom allt detta matas och proppas vi med diverse nyheter om kärnvapen, krig och svält.
Mitt i allt detta kan jag lite stillsamt fundera över om det finns något hopp för framtiden, vilket jag ganska snabbt kommer fram till att det finns det ju alltid. Men känns det lätt då? Nej inte riktigt. Här lägger man ut tid, energi och pengar på att utbilda sig för att samtidigt dagligen höra att "arbeten, det vet vi inte om det kommer finnas". Vidare, och större, funderar jag också över om vår lilla och stora värld kommer finnas kvar om 50 år. Här kommer jag fram till att det kommer den nog att göra, men den sak jag däremot tänker är att vår värld kommer förändras rätt mycket under de kommande decennierna.
Det jag lite vill komma fram till är att jag tycker inte det är konstigt ifall människor i vårt samhälle har det tungt och jobbigt, finns så mycket att välja på, ta ställning till, klara av och hantera. Det härliga i det hela är att för det mesta klarar vi faktiskt av det, det gör vi faktiskt tror jag, det är inte lätt, men det har ju heller aldrig någon lovat oss. Egentligen blev vi ju födda in till denna värld utan ett enda löfte om hur det verkligen kommer att bli. Löften kantar ju hela vårt liv och tillvaro, men det finns inte ett enda löfte som till 100% kan lova oss att livet kommer bli på ett visst sätt. Förutom det självklara att vi en dag inte längre kommer vara en del av denna värld längre.
Det härliga i all den möjliga och tidvis upplevda misär är att vi faktiskt kan hitta den där personen eller det där andra som faktiskt kan hjälpa oss att klara av allt, ge oss trygghet, glädje, roliga tider, härliga tider och en hel massa hopp. Själv känner jag mig rätt hoppfull ändå, på ett underligt, kanske tillförlitligt, och ett litet skönt sätt sådär.
"ever since I was eight or nine I've been standing on the shoreline, for all my life I've been waiting for something lasting. You loose your hunger and you loose your way, you get confused and then you fade away"
Finner något skönt över den textslingan. Är det egentligen inte så att vi människor söker efter något som varar, som består, något som håller? En person, en Gud, eller något helt annat som finns kvar när allt annat i livet ruckas och förändras. Något eller någon som orkar med vår föränderlighet och obalans. En trygghet och en fast punkt som vi kan klamra och hålla oss fast vid när våra liv tar den där kurvan neråt, som sker från tid till tid. Finner vi inte eller har vi inte den så kommer vi bort, blir förvirrade och känslan av att vi tynar bort kan då bli alltför påtaglig.
Finns det då något alternativ till att inte komma dit någon i livet då och då? Jag tror egentligen inte det, tänker nog mer att de där perioderna, situationerna och stunderna helt enkelt är livet som lär oss att leva, hantera och utvecklas. Kan låta otroligt enkelt, vilket det definitivt inte är, men efteråt brukar man kunna se det klarare och till och med uppskatta de där tunga tiderna, kanske till och med mer än de glada tiderna.
Som ett barn av 80-talets generation så brukar jag fundera på hur min generation egentligen har det. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så var de första 10 åren otroligt lugna och trygga, man lärde sig saker eftersom, man lärde sig eftersom basics i livet. Men helt plötsligt kom internet när jag var 12 (till vårt röda hus i alla fall), och saker och ting förändrades. Helt plötsligt var det en helt ny värld som man eftersom skulle börja lära sig att hantera. Ungefär samtidigt kom det där som kallas mobiltelefoner och med både dem och internets gigantiska värld blev världen genast både mindre och större på samma gång. Nya krav ställdes eftersom, kontaktbar skulle man vara, chatta skulle man göra, medlem av diverse communityn som kom eftersom kändes också det som ett krav. Sedan kändes inte allt detta som att det var något dåligt, snarare tvärtom, men världen blev genom detta, för en 14-åring som mig, helt plötsligt inte lika enkel och kravlös, så som den hade varit för bara 1 till 2 år sedan. Nu i dag så är det självklart att man ska fixa allt detta, samt så har det under åren som gått sedan jag var 14 skett en helt otrolig utveckling inom dessa områden.
Men det är ju inte heller bara det som man ska fixa och klara av. Med allt detta kommer en ofattbar ström och flod av all möjlig information, från alla olika håll. Vi får veta allt som händer i världen, och inte bara sådant som sker i Afrika eller Indien, utan sådant som kommer påverka vår livssituation längre fram under vår livstid. Det talas om ett klimathot som hotar och som snart är omöjligt att stoppa. Det talas vidare om finanskriser, stora och små, från dag till dag. Vi som utbildar oss eller söker jobb (som vi måste ha) får höra att under de senaste åren kommer möjligheten att få arbete bara minska och minska. Ett annat hot som hela vår värld står inför, men som inte är lika uppmärksammat, är den antibiotikaresistens som är snabbt fortskridande. Förutom allt detta matas och proppas vi med diverse nyheter om kärnvapen, krig och svält.
Mitt i allt detta kan jag lite stillsamt fundera över om det finns något hopp för framtiden, vilket jag ganska snabbt kommer fram till att det finns det ju alltid. Men känns det lätt då? Nej inte riktigt. Här lägger man ut tid, energi och pengar på att utbilda sig för att samtidigt dagligen höra att "arbeten, det vet vi inte om det kommer finnas". Vidare, och större, funderar jag också över om vår lilla och stora värld kommer finnas kvar om 50 år. Här kommer jag fram till att det kommer den nog att göra, men den sak jag däremot tänker är att vår värld kommer förändras rätt mycket under de kommande decennierna.
Det jag lite vill komma fram till är att jag tycker inte det är konstigt ifall människor i vårt samhälle har det tungt och jobbigt, finns så mycket att välja på, ta ställning till, klara av och hantera. Det härliga i det hela är att för det mesta klarar vi faktiskt av det, det gör vi faktiskt tror jag, det är inte lätt, men det har ju heller aldrig någon lovat oss. Egentligen blev vi ju födda in till denna värld utan ett enda löfte om hur det verkligen kommer att bli. Löften kantar ju hela vårt liv och tillvaro, men det finns inte ett enda löfte som till 100% kan lova oss att livet kommer bli på ett visst sätt. Förutom det självklara att vi en dag inte längre kommer vara en del av denna värld längre.
Det härliga i all den möjliga och tidvis upplevda misär är att vi faktiskt kan hitta den där personen eller det där andra som faktiskt kan hjälpa oss att klara av allt, ge oss trygghet, glädje, roliga tider, härliga tider och en hel massa hopp. Själv känner jag mig rätt hoppfull ändå, på ett underligt, kanske tillförlitligt, och ett litet skönt sätt sådär.
måndag 13 april 2009
Magnus på äventyr i Backträsk
Idag tänkte jag skriva ett sådant där inlägg som mest låter som "idag har jag gjort detta, bla bla bla bla.."
Jag vaknade i morse och det första jag såg var min kompis Micke som låg på en ihopfällbar säng i mitt rum. Vet inte vad jag ska säga om det riktigt..efter det gick jag ut och rökte i det fina vädret, sedan hängde vi litet med lammen (vi har fått hela 23 lamm här på gården i Backträsk där jag är född).
Men dagen började på riktigt när jag och min kära mor tillsammans kom överens om att vi skulle grilla korv en bit bort typ. Jag gjorde upp lite planer gällande val av kläder. Detta var otroligt viktigt eftersom jag var både tvungen att hugga grillpinnar, tälja grillpinnar samt göra upp själva elden. Så jag tog helt enkelt den manligaste och mest vedhuggaranpassade dressen som fanns att tillgå på bondgårn i Backträsk. Min näst äldsta syster köpte den när hon var 16 år, och hon är 34 nu, så ett par år på nacken har den ju, fast fortfarande lika vacker. Här kommer en bild på den.
Otroligt vacker dress, håller den kärare än livet självt.
I alla fall så gick jag ut till en liten skog som vi har alldeles vid vårt hus och började febrilt att hugga både på det ena och det andra.
Kändes skönt att få ut lite aggressioner sådär. Helt klart. Finns det egentligen något härliga än att hugga på något med en yxa...känns verkligen som att livet rusar in i en och bara fyller en till bredden med en obeskrivlig känsla av lycka härlighet och liv..!
I alla fall gick vi och grillade korv där jag hade fixat en alldeles perfekt glöd. Gott med korv liksom.
Sedan var det dags att hänga med fåren och de små lammen, så de fick mat, de fick knuffas, de fick bräka, och jag tog en massa kort och skrattade åt dem. Sjukt söta de där små lammen..
Ojoj vad mycket bilder det blev detta inlägget då..ja inte helt fel det. Later.
Jag vaknade i morse och det första jag såg var min kompis Micke som låg på en ihopfällbar säng i mitt rum. Vet inte vad jag ska säga om det riktigt..efter det gick jag ut och rökte i det fina vädret, sedan hängde vi litet med lammen (vi har fått hela 23 lamm här på gården i Backträsk där jag är född).
Men dagen började på riktigt när jag och min kära mor tillsammans kom överens om att vi skulle grilla korv en bit bort typ. Jag gjorde upp lite planer gällande val av kläder. Detta var otroligt viktigt eftersom jag var både tvungen att hugga grillpinnar, tälja grillpinnar samt göra upp själva elden. Så jag tog helt enkelt den manligaste och mest vedhuggaranpassade dressen som fanns att tillgå på bondgårn i Backträsk. Min näst äldsta syster köpte den när hon var 16 år, och hon är 34 nu, så ett par år på nacken har den ju, fast fortfarande lika vacker. Här kommer en bild på den.
Otroligt vacker dress, håller den kärare än livet självt.
I alla fall så gick jag ut till en liten skog som vi har alldeles vid vårt hus och började febrilt att hugga både på det ena och det andra.
Kändes skönt att få ut lite aggressioner sådär. Helt klart. Finns det egentligen något härliga än att hugga på något med en yxa...känns verkligen som att livet rusar in i en och bara fyller en till bredden med en obeskrivlig känsla av lycka härlighet och liv..!I alla fall gick vi och grillade korv där jag hade fixat en alldeles perfekt glöd. Gott med korv liksom.
Sedan var det dags att hänga med fåren och de små lammen, så de fick mat, de fick knuffas, de fick bräka, och jag tog en massa kort och skrattade åt dem. Sjukt söta de där små lammen..
Ojoj vad mycket bilder det blev detta inlägget då..ja inte helt fel det. Later.
lördag 11 april 2009
Samtal och skillnad på hörande och lyssnande
Tror nog det bästa jag vet är ett sådant där långt och bekvämt samtal som man upplever då och då, känns nu för tiden som alldeles för sällan. Är så mycket annat krafs och tjafs i tillvaron som hindrar oss från att ha sådana samtal tror jag. Sedan är det inte alls med vem som helst som man kan ha sådana samtal med. Har mer eller mindre upptäckt att det endast, eller oftast, skapas samtal som dem med personer som äger förmågan att lyssna, och det är minsann inte alla människor som äger den har jag upptäckt. Tycker man känner av ganska snabbt när en person lyssnar eller bara hör på vad man säger, det syns på personen och sig och inte minst märks det på de svar man får tillbaka. Sådana samtal har ju en tendens att ta slut fortare än kvickt. Läste nyligen lite ur en kursbok i etik och kom över ett par intressanta rader om just samtal, nu är detta i ett vårdperspektiv, men det får ni ta. Boken Heter Grundläggande vårdetik: teori och praktik och är skriven av Jan Arlebrink:
En svår konst och en nödvändig förutsättning för samtalet är att kunna lyssna. Det kräver att man själv är tyst. Men det är ingen tystnad där man kan tänka på vad som helst. Den lyssnande tystnaden är aktiv; man hör på vad som sägs, men inte endast på orden utan även på hur de sägs, och man ser hur den som säger det som sägs, ser ut i det ögonblicket...För en del människor är det svårt att lyssna. Ännu svårare kan tystnaden vara. Ett samtal behöver inte under hela dess gång innehålla ord utan kan och bör även innehålla tystnad. Tystnaden är ofta kreativ. Den innebär inte att samtalet är slut: att allt har sagts. Tystnaden är stunden för reflektion och eftertanke, då båda parter samlar ihop vad som sagts och bearbetar det för att få möjlighet till förnyad ansats för att komma vidare i samtalet.
Tycker detta citat är så otroligt talande och tänkvärt. Tål att läsas mer än en gång, kanske till och med tre gånger. Hade ett sådant där skönt och härligt samtal med min mycket kära vän Micke igår, där man bara skiter i TV:n och endast sitter och samtalar, kan vara om allt möjligt, men det är så skönt sådana gånger är att man verkligen ser varandra, lyssnar på varandra och får ett ömsesidigt utbyte. Mer sådant är bra för kropp, själv, välbefinnande och jag vet inte vad. Snart ska jag dricka öl.
Over ´n out...!.
Ps. Här får ni se den enda bilden av Magnus i Scrubs, härligt stirrig sådär. D.s
En svår konst och en nödvändig förutsättning för samtalet är att kunna lyssna. Det kräver att man själv är tyst. Men det är ingen tystnad där man kan tänka på vad som helst. Den lyssnande tystnaden är aktiv; man hör på vad som sägs, men inte endast på orden utan även på hur de sägs, och man ser hur den som säger det som sägs, ser ut i det ögonblicket...För en del människor är det svårt att lyssna. Ännu svårare kan tystnaden vara. Ett samtal behöver inte under hela dess gång innehålla ord utan kan och bör även innehålla tystnad. Tystnaden är ofta kreativ. Den innebär inte att samtalet är slut: att allt har sagts. Tystnaden är stunden för reflektion och eftertanke, då båda parter samlar ihop vad som sagts och bearbetar det för att få möjlighet till förnyad ansats för att komma vidare i samtalet.
Tycker detta citat är så otroligt talande och tänkvärt. Tål att läsas mer än en gång, kanske till och med tre gånger. Hade ett sådant där skönt och härligt samtal med min mycket kära vän Micke igår, där man bara skiter i TV:n och endast sitter och samtalar, kan vara om allt möjligt, men det är så skönt sådana gånger är att man verkligen ser varandra, lyssnar på varandra och får ett ömsesidigt utbyte. Mer sådant är bra för kropp, själv, välbefinnande och jag vet inte vad. Snart ska jag dricka öl.
Over ´n out...!.
Ps. Här får ni se den enda bilden av Magnus i Scrubs, härligt stirrig sådär. D.s
lördag 4 april 2009
Att vara singel och att inte vara singel
Detta är ju något som alla funderar på oavsett om de är ensamma eller delar livet med någon, även jag såklart, därav denna lilla reflektion från min sida.
Det är ju ett rätt stort område detta med partnerrelationer som påverkar ens välbefinnande här i livet på ganska många sätt skulle jag vilja säga. Ser jag till de vänner och bekanta som jag har så fungerar vissa så att de har svårt att vara ensamma och ganska så frekvent "skaffar" någon ny partner. Andra, vilka är färre, är singel i längre perioder, medan en del lever i ett långvarigt förhållande.
Själv tillhör jag, enligt mig, minoriteten som är singel i längre perioder. Inte nödvändigtvis för att jag vill, vilket också kan och har varit fallet, utan för att det är så svårt att träffa någon som det klickar med på nödvändiga plan som t.ex. kommunikation och humor, och som man samtidigt är attraherad av.
Måste erkänna att jag förstår, men ändå inte förstår, de som verkar hoppa från partner till partner. Man kan ganska ofta höra den anledningen att "jag kan inte vara ensammen". Jag som en ganska grubblande och funderande människa tänker då att om man inte kan vara det, borde man då inte vara det? Av egen erfarenhet har jag lärt mig att om man inte är klar med sig själv, funnit trygghet där inne, "funnit sig själv" (gillar inte riktigt ordvalet, men det stämmer ju så bra) osv, så är det väldigt svårt att kunna finna någon annan. Självklart menar jag på ett djupare sätt. Tänker nog helt enkelt att det är svårt att börja älska någon annan när man inte riktigt har kommit på hur det funkar att älska sig själv.
Nu kan det ju handla mycket om vad för sorts relationer man som människa är ute och letar efter. Har man en sådan där längtan som mest består av fysisk längtan, eller är det en sådan "livslängtan" som kännetecknas av att man vill finna någon som förstår en, kan skratta med en, kan eftersom börja älska en sådan som man är. Det är ju ett gigantiskt gap mellan dessa, samtidigt som de på sätt och vis ligger tätt brevid varandra. För mig kommer dock det känslomässiga före det fysiska eftersom jag i stort tror att fysisk längtan efter en speciell person bara kan komma ut känslor, medan fysisk längtan som den är bara vill ha närhet. Men en sådan närhet blir man ju less, om det är inte är någon som man verkligen alltid vill ha nära.
Hmm..tror inte riktigt jag är klar med detta område, fast det blir man nog aldrig, tyvärr eller inte tyvärr för det?
Det är ju ett rätt stort område detta med partnerrelationer som påverkar ens välbefinnande här i livet på ganska många sätt skulle jag vilja säga. Ser jag till de vänner och bekanta som jag har så fungerar vissa så att de har svårt att vara ensamma och ganska så frekvent "skaffar" någon ny partner. Andra, vilka är färre, är singel i längre perioder, medan en del lever i ett långvarigt förhållande.
Själv tillhör jag, enligt mig, minoriteten som är singel i längre perioder. Inte nödvändigtvis för att jag vill, vilket också kan och har varit fallet, utan för att det är så svårt att träffa någon som det klickar med på nödvändiga plan som t.ex. kommunikation och humor, och som man samtidigt är attraherad av.
Måste erkänna att jag förstår, men ändå inte förstår, de som verkar hoppa från partner till partner. Man kan ganska ofta höra den anledningen att "jag kan inte vara ensammen". Jag som en ganska grubblande och funderande människa tänker då att om man inte kan vara det, borde man då inte vara det? Av egen erfarenhet har jag lärt mig att om man inte är klar med sig själv, funnit trygghet där inne, "funnit sig själv" (gillar inte riktigt ordvalet, men det stämmer ju så bra) osv, så är det väldigt svårt att kunna finna någon annan. Självklart menar jag på ett djupare sätt. Tänker nog helt enkelt att det är svårt att börja älska någon annan när man inte riktigt har kommit på hur det funkar att älska sig själv.
Nu kan det ju handla mycket om vad för sorts relationer man som människa är ute och letar efter. Har man en sådan där längtan som mest består av fysisk längtan, eller är det en sådan "livslängtan" som kännetecknas av att man vill finna någon som förstår en, kan skratta med en, kan eftersom börja älska en sådan som man är. Det är ju ett gigantiskt gap mellan dessa, samtidigt som de på sätt och vis ligger tätt brevid varandra. För mig kommer dock det känslomässiga före det fysiska eftersom jag i stort tror att fysisk längtan efter en speciell person bara kan komma ut känslor, medan fysisk längtan som den är bara vill ha närhet. Men en sådan närhet blir man ju less, om det är inte är någon som man verkligen alltid vill ha nära.
Hmm..tror inte riktigt jag är klar med detta område, fast det blir man nog aldrig, tyvärr eller inte tyvärr för det?
måndag 30 mars 2009
Anton är bra, fraser värda att hata och vad är egentligen melankoli?
Mycket bra är han, tycker mycket om att han flyttat hit till Uppsala, tryggt på nått sätt att ha en av sina äldsta och bästa vänner så nära. Så tack Anton för att du kom hit.
Annars måste man ju säga att livet går upp och ner på olika områden, ingen newsflash direkt. Men vet inte om det är något psykologiskt drag hos människan att när ett område i livet blir bättre så kommer automatiskt ett annat och pockar på och tycker man ska ta det till sig och bara tycka livet är jobbigt på grund av det. Verkar vara så, ska verkligen inte dra den totalt värdelösa, naiva, blåögda, enkla och aggressionsuppbringande (hos mange i alla fall) frasen att "det blir nog bättre ska du se" eller att det som man vill och längtar efter "kommer när du minst anar det!". Kan nog inte på ett adekvat och tillräckligt sätt beskriva med ord hur mycket och på vilket omfattande sätt jag avskyr och hatar sådana fraser. Men men, nu ska jag sluta kräkas över sådana fraser, men avskyr dem gör jag. Klart att saker och ting blir bättre, men vad hjälper sådana ord en person som är mitt uppe i något som de kämpar med och tycker är jobbigt? Sådana fraser är snarare ett hån då kan jag tycka.
Mitt andra annars får bli att jag funderat lite över ordet melankoli, mina egna tankar om det verkar ha varit lite light version av den verkliga innebörden. Jag har tänkt mig melankoli som ett tillstånd som man som människa kan komma in i då och då. Lite som ett sinnestillstånd som kännetecknas av en period av dysterhet där man tar på sin huva och hellre blickar ner i marken grubblandes och funderandes än av att man njuter av fågelkvitter och tycker att livet kunde faktiskt inte vara bättre än det är i detta nu.
Jag kollade därför av nyfikenhet upp innebörden av melankoli utifrån ett par källor, av varierande grad pålitlighet.
Wikipedia:
www.1177.se (sjukvårdsrådgivningen):
Melankoli
Den svåraste formen av egentlig depression kallas melankoli. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner en stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna.
Verkar som sagt vara något mer än bara en tid av grubbel, nedstämdhet och tristess. Men men nog om det. Känner att det blev ett alldeles för positivt inlägg för mig. God natt.
Annars måste man ju säga att livet går upp och ner på olika områden, ingen newsflash direkt. Men vet inte om det är något psykologiskt drag hos människan att när ett område i livet blir bättre så kommer automatiskt ett annat och pockar på och tycker man ska ta det till sig och bara tycka livet är jobbigt på grund av det. Verkar vara så, ska verkligen inte dra den totalt värdelösa, naiva, blåögda, enkla och aggressionsuppbringande (hos mange i alla fall) frasen att "det blir nog bättre ska du se" eller att det som man vill och längtar efter "kommer när du minst anar det!". Kan nog inte på ett adekvat och tillräckligt sätt beskriva med ord hur mycket och på vilket omfattande sätt jag avskyr och hatar sådana fraser. Men men, nu ska jag sluta kräkas över sådana fraser, men avskyr dem gör jag. Klart att saker och ting blir bättre, men vad hjälper sådana ord en person som är mitt uppe i något som de kämpar med och tycker är jobbigt? Sådana fraser är snarare ett hån då kan jag tycka.
Mitt andra annars får bli att jag funderat lite över ordet melankoli, mina egna tankar om det verkar ha varit lite light version av den verkliga innebörden. Jag har tänkt mig melankoli som ett tillstånd som man som människa kan komma in i då och då. Lite som ett sinnestillstånd som kännetecknas av en period av dysterhet där man tar på sin huva och hellre blickar ner i marken grubblandes och funderandes än av att man njuter av fågelkvitter och tycker att livet kunde faktiskt inte vara bättre än det är i detta nu.
Jag kollade därför av nyfikenhet upp innebörden av melankoli utifrån ett par källor, av varierande grad pålitlighet.
Wikipedia:
Melankoli är en form av djup depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget - de affektiva syndromen.
Diagnosen melankoli ställs då den drabbade personen inte kan känna lust eller glädje och inte reagerar ens tillfälligt inför vanligtvis positiva stimuli. Dessutom ska minst tre av följande symtom föreligga:
- sänkt stämningsläge
- stämningsläget är lägst på morgonen
- tidigt uppvaknande
- rörelsemönstret är betydligt snabbare (vid agiterad depression) eller långsammare än normalt
- påtaglig aptitlöshet eller viktminskning
- uttalade skuldkänslor eller mindervärdeskänslor ofta av psykotisk typ - de drabbade har inte kontakt med verkligheten och kan till exempel tro att de begått kriminella handlingar
www.1177.se (sjukvårdsrådgivningen):
Melankoli
Den svåraste formen av egentlig depression kallas melankoli. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner en stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna.
Verkar som sagt vara något mer än bara en tid av grubbel, nedstämdhet och tristess. Men men nog om det. Känner att det blev ett alldeles för positivt inlägg för mig. God natt.
Joshua Radin + bonus
Gårdagskvällen spenderade jag i Stockholm (och nej jag gömde inte mina pengar i skon) och såg Joshua Radin. Kom dit runt kl 17 och trodde att konserten skulle börja kl 18, men ack så fel lille mange hade. Så istället blev jag inbjuden av Maja min kompis (som jag egentligen inte känner) till hennes kompis Johannes och hans flickvän (som jag verkligen inte kände) till hans lilla lägenhet på söder. Där bjöds det på trevligt sällskap och någon afrikansk gryta som jag smällde i mig. Riktigt trevliga människor!
Vi gick sedan till Debaser slussen så vi var där lite före kl 21. Innan Joshua började så spelade en tjej, som jag inte kommer ihåg namnet på, som förband. Hon var också hans sidekick på scenen. När han väl började så var det helt underbart! Han körde en mängd låtar som jag hade önskat och det var verkligen bara så bra..! Spelade b.la:
Closer: http://open.spotify.com/track/5QdS1gpcwIcGzLMcePAg7s
Sky: http://open.spotify.com/track/1Tu1JfjyPz5SKYJpATTRES
What if you: http://open.spotify.com/track/61qJK0kQLxYZE8h04mObsQ
Winter: http://open.spotify.com/track/4VuHWU01C36BUaN1adNi5M
Det roliga var att innan han spelade Winter så berättade han att nu skulle han spela den första låten han skrivit. Han fortsatte att berätta att det var en kompis till honom som verkligen tyckte att han borde spela in den, så skulle han försöka få in den i en tv-serie vilkens producenter han kände. Och helt plötsligt så säger han "and he´s here tonight, where are you Zach?". Och där en bit bort från mig står Zach Braff från Scrubs drickandes öl och lyssnandes på musik, sjukt coolt faktiskt!
Så kvällen blev riktigt lyckad! Både Joshua Zach Braff som lite bonus sådär!
Vi gick sedan till Debaser slussen så vi var där lite före kl 21. Innan Joshua började så spelade en tjej, som jag inte kommer ihåg namnet på, som förband. Hon var också hans sidekick på scenen. När han väl började så var det helt underbart! Han körde en mängd låtar som jag hade önskat och det var verkligen bara så bra..! Spelade b.la:
Closer: http://open.spotify.com/track/5QdS1gpcwIcGzLMcePAg7s
Sky: http://open.spotify.com/track/1Tu1JfjyPz5SKYJpATTRES
What if you: http://open.spotify.com/track/61qJK0kQLxYZE8h04mObsQ
Winter: http://open.spotify.com/track/4VuHWU01C36BUaN1adNi5M
Det roliga var att innan han spelade Winter så berättade han att nu skulle han spela den första låten han skrivit. Han fortsatte att berätta att det var en kompis till honom som verkligen tyckte att han borde spela in den, så skulle han försöka få in den i en tv-serie vilkens producenter han kände. Och helt plötsligt så säger han "and he´s here tonight, where are you Zach?". Och där en bit bort från mig står Zach Braff från Scrubs drickandes öl och lyssnandes på musik, sjukt coolt faktiskt!
Så kvällen blev riktigt lyckad! Både Joshua Zach Braff som lite bonus sådär!
lördag 28 mars 2009
Plus och minus
Här kommer Manges alldeles egna otroligt subjektiva plus och minuslista. Håll till godo.
Plus:
+ Att jag får ha praktik, trivs hur bra som helst där. Upplever och känner att det sker en jättestor utveckling hos och i mig genom denna praktik, underbart faktiskt.
+ Att min handledare som är helt otroligt duktig och kunnig även sagt att hon ser att jag har utvecklats jättemycket, samt tycker att jag är väldigt bra på att bemöta patienter, är noggrann och lugn osv.
+ Att jag känner på mig att omtentan i torsdags gick väldigt bra samt att studierna känns som att de går bättre.
+ Att våren är i antågande.
+ Att det finns människor i min närhet som kan ta och tål min dryghet, ironi, sarkasm och helt otroligt underbara humor, skulle nog dö invärtes om inte det fick komma ut.
+ Att jag har så fina vänner, älskar er jättemycket, gör ingen skillnad på er i hur mycket jag tycker om och älskar er, men vill idag på denna exklusiva lista främst nämna Anna. Du är bland det finaste jag vet. Många tusen tack för att du finns.
+ Att mitt hår är sjukt fint. gillar det..(oj vad självgod jag är, blir nästan äcklad av mig själv)
+ Att jag ska få åka hem till påsk och träffa min älskade familj, sedan förhoppningsvis Alexandra också och fixa ihop en indienkväll med en massa historier därifrån.
Minus:
- Att praktiken snart är slut, kommer sakna stället, personalen och alla kämpande, älskvärda och trevliga patienter.
- Att teorin börjar efter påsk, avskyr PM och hatar (ja hatar, självklart) APA-referenssystemet.
- Att relationer mest verkar gå på ett sätt, när det är nog svårt att få det att klicka, varför kan det inte funka när det väl gör det?
- Att min lilla och otroligt (läs otroligt med inlevelse..mycket inlevelse och kärlek) fina systerdotter är sjuk..gör ont inombords när det händer henne något..skulle helst bara vilja vara hos henne och krama henne hur mycket som helst.
- Det pissiga värdlösa vädret som visar upp sig idag..vidrigt helt enkelt.
- Att jag är fattig och inte kan åka till Indien.
Slut med detta just för nu. Nu ska jag försöka bli lite stylish och åka på 30-årskalas på någon timme. Later
Plus:
+ Att jag får ha praktik, trivs hur bra som helst där. Upplever och känner att det sker en jättestor utveckling hos och i mig genom denna praktik, underbart faktiskt.
+ Att min handledare som är helt otroligt duktig och kunnig även sagt att hon ser att jag har utvecklats jättemycket, samt tycker att jag är väldigt bra på att bemöta patienter, är noggrann och lugn osv.
+ Att jag känner på mig att omtentan i torsdags gick väldigt bra samt att studierna känns som att de går bättre.
+ Att våren är i antågande.
+ Att det finns människor i min närhet som kan ta och tål min dryghet, ironi, sarkasm och helt otroligt underbara humor, skulle nog dö invärtes om inte det fick komma ut.
+ Att jag har så fina vänner, älskar er jättemycket, gör ingen skillnad på er i hur mycket jag tycker om och älskar er, men vill idag på denna exklusiva lista främst nämna Anna. Du är bland det finaste jag vet. Många tusen tack för att du finns.
+ Att mitt hår är sjukt fint. gillar det..(oj vad självgod jag är, blir nästan äcklad av mig själv)
+ Att jag ska få åka hem till påsk och träffa min älskade familj, sedan förhoppningsvis Alexandra också och fixa ihop en indienkväll med en massa historier därifrån.
Minus:
- Att praktiken snart är slut, kommer sakna stället, personalen och alla kämpande, älskvärda och trevliga patienter.
- Att teorin börjar efter påsk, avskyr PM och hatar (ja hatar, självklart) APA-referenssystemet.
- Att relationer mest verkar gå på ett sätt, när det är nog svårt att få det att klicka, varför kan det inte funka när det väl gör det?
- Att min lilla och otroligt (läs otroligt med inlevelse..mycket inlevelse och kärlek) fina systerdotter är sjuk..gör ont inombords när det händer henne något..skulle helst bara vilja vara hos henne och krama henne hur mycket som helst.
- Det pissiga värdlösa vädret som visar upp sig idag..vidrigt helt enkelt.
- Att jag är fattig och inte kan åka till Indien.
Slut med detta just för nu. Nu ska jag försöka bli lite stylish och åka på 30-årskalas på någon timme. Later
tisdag 24 mars 2009
Här och tillbaka igen
Ganska nyligen hemkommen efter en väldigt bra praktikdag så sitter jag här och ska snart tillbaka igen. Bara 6 timmars sömn emellan. Känns skönt att jag gillar och trivs i den där andra världen..annars skulle jag nog hoppa av utbildningen och flytta till Indien, köpa en rickshaw och glida runt rökandes billiga cigg. Men det får nog vänta då.
En helt annan värld
Nu bär det snart av till praktiken efter 10h sömn som var otroligt välbehövlig, skulle velat sova en vecka till, kanske 2..kanske till och med 3. Praktiken på sjukhuset är som en helt annan värld på sätt och vis, tid, problem och glädje får en annan betydelse. Trivs väldigt bra där måste jag säga, 10 på cykel så får man uppleva något annat än det man upplever i sitt eget liv.
Annars måste jag säga att jag har världens bästa bror, kl 08.30 kom han till mig och lämnade pastasallad och bröd till mig innan han skulle till skolan, sådant är väldigt upplyftande och tacksamt.
Ett tips som avslutning är Nick Caves skiva "No more shall we part", riktigt riktigt bra!
Later
Annars måste jag säga att jag har världens bästa bror, kl 08.30 kom han till mig och lämnade pastasallad och bröd till mig innan han skulle till skolan, sådant är väldigt upplyftande och tacksamt.
Ett tips som avslutning är Nick Caves skiva "No more shall we part", riktigt riktigt bra!
Later
måndag 23 mars 2009
Sociala eremiter?
Funderar om vi börjat bli det eller om vi redan är det, åtminstone kan jag känna mig som en sådan. Sverige har väl aldrig haft så många ensamstående människor som i denna tid? Sedan tycker jag benämningen ensamstående är lite intressant, ensamstående=står ensam, självständig..ja en liten bubbla där helt enkelt.
Många inklusive undertecknad bor ju faktiskt själv, fixar alla dagliga göromål själv, ska få ihop ekonomin själv, när jag kommer hem efter praktik eller skola så är jag själv. Var sätter jag mig då? Jo vid datorn. Varför gör jag det? Jo för att få någon sorts kontakt med andra människor, msn, facebook, mail. Vad mer gör jag? Jo kollar mobilen oftare än nödvändigt bara för att se ifall någon velat ha kontakt med mig.
I ett citat från Uppsalatidningen Nr: 11 13-19 Mars 2009 står det såhär: "Många i vår generation är aldrig lediga. Vi sitter vid datorn tills vi går och lägger oss och mobilen är alltid påslagen. Vi har inte tid att utvärdera oss själva inifrån."
Är det detta fenomen som gör oss värda den otroligt smickrande etiketten "den vilsna generationen"?. Kan man fundera på. För vilsen känner då i alla fall jag mig, har även förstått att jag kanske inte är "ensammen" om det. Fast ensammen är jag ju, så man kan tydligen känna en samhörighet i ensamheten och i vilsenheten, och tur är väl det egentligen.
Ensamhet är en bysynnerlig sak tycker jag, vissa hatar den och klarar inte av den, andra är raka motsatsen och kan inte leva utan den. Ibland välkomnar man den med öppna armar, ibland så gör man vad som helst för att trycka undan den så att man slipper uppleva den. Kanske det är ett livsmål att lära sig hantera ensamhet? Ett annat är då definitivt att vara nöjd med saker och ting, livet som det ter sig..funderar om de två livsmålen går kombinera?
Många inklusive undertecknad bor ju faktiskt själv, fixar alla dagliga göromål själv, ska få ihop ekonomin själv, när jag kommer hem efter praktik eller skola så är jag själv. Var sätter jag mig då? Jo vid datorn. Varför gör jag det? Jo för att få någon sorts kontakt med andra människor, msn, facebook, mail. Vad mer gör jag? Jo kollar mobilen oftare än nödvändigt bara för att se ifall någon velat ha kontakt med mig.
I ett citat från Uppsalatidningen Nr: 11 13-19 Mars 2009 står det såhär: "Många i vår generation är aldrig lediga. Vi sitter vid datorn tills vi går och lägger oss och mobilen är alltid påslagen. Vi har inte tid att utvärdera oss själva inifrån."
Är det detta fenomen som gör oss värda den otroligt smickrande etiketten "den vilsna generationen"?. Kan man fundera på. För vilsen känner då i alla fall jag mig, har även förstått att jag kanske inte är "ensammen" om det. Fast ensammen är jag ju, så man kan tydligen känna en samhörighet i ensamheten och i vilsenheten, och tur är väl det egentligen.
Ensamhet är en bysynnerlig sak tycker jag, vissa hatar den och klarar inte av den, andra är raka motsatsen och kan inte leva utan den. Ibland välkomnar man den med öppna armar, ibland så gör man vad som helst för att trycka undan den så att man slipper uppleva den. Kanske det är ett livsmål att lära sig hantera ensamhet? Ett annat är då definitivt att vara nöjd med saker och ting, livet som det ter sig..funderar om de två livsmålen går kombinera?
Livet eller intigheten?
Känner mig grubblig idag så tänkte börja med något som alla tänker på någon gång (känner för er som inte gör det), vilket är den rätt grundläggande grejen att vi faktiskt finns till. Något man faktiskt funderar över då och då är ju vad man egentligen ska göra med sitt liv? Varför finns man till? och kanske i tyngre tider, vore det bättre ifall man inte gjorde det? Något som i alla fall jag funderar över då och då. Så tänkte dela med mig av ett citat från Tomas Sjödins bok "När träden avlövas ser man längre från vårt fönster"
Bakgrunden är att en expressenreporter vid namn Petter Karlsson skrev en krönika år 1996 utifrån Pär Lagerkvists novell med namnet "Det eviga leendet".
"Novellen handlar om när mänskligheten en dag beslutar att bryta upp från dödsriket för att gå till Gud och kräva svar på hela sin existens. De finner en snorig och lortig Gud som i stallyktans sken sågar ved och de kräver besked:
-Vad tänkte du egentligen när du skapade detta oerhörda som vi kallar livet? Vad menas egentligen med alltsammans?
Svaret förvånar och upprör:
-Jag hade aldrig tänkt mig livet som något märkvärdigt.
-Jag hade bara menat att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet.
Och så skjuter Petter Karlsson in:
-Och det är precis där; i en mening som präntats för 75 år sedan som jag äntligen finner den livsåskådning som skall prägla mitt eget liv. Mitt eget konstiga, tragiska och roliga liv, där mönster sällan syns, förvirringen är stor och få gudar...behagar uppenbara sig.
För vad är egentligen alternativet? Att aldrig ha blivit född, säger Lagerkvist. Att aldrig fått vara med. Inte ens en sekund.
Petter Karlsson kallar detta för "den stora trygga vetskapen om att vi egentligen aldrig lovats någonting". Att allt är ren bonus"
Denna texten läste jag för ca 1 år sedan och den har fästs sig i mitt huvud, att i slutändan finns det i grunden bara ett enda alternativ till alla problem, till alla jobbiga situationer som man upplever i livet, till all glädje, till alla minnen, till alla människor som har sårat och skadat en, till alla människor som har berikat, brytt sig om och som älskat en. Alternativet är helt enkelt ingenting, att inte fått erfara och uppleva smärta, glädje, sorg, tider av ensamhet och tider av lycka.
Ju mer jag funderar över det kommer jag fram till att hur än mitt liv har tett sig och kommer att te sig så väljer jag nog, och kommer nog alltid att välja, det första alternativet. Att faktiskt ha fått vara med och erfara, bidra, känna, tänka och uppleva. Det andra alternativet går helt enkelt bort, inte på ett enkelt sätt, utan snarare på ett sätt att det egentligen inte är något alternativ, fastän det ju helt uppenbart är det eftersom många får inte en chansen att välja medan andra tvingas att välja det alternativet. Men för mig som faktiskt har möjlighet och frihet att välja så är det andra alternativet inte ett alternativ.
Lite tankar sådär bara.
Bakgrunden är att en expressenreporter vid namn Petter Karlsson skrev en krönika år 1996 utifrån Pär Lagerkvists novell med namnet "Det eviga leendet".
"Novellen handlar om när mänskligheten en dag beslutar att bryta upp från dödsriket för att gå till Gud och kräva svar på hela sin existens. De finner en snorig och lortig Gud som i stallyktans sken sågar ved och de kräver besked:
-Vad tänkte du egentligen när du skapade detta oerhörda som vi kallar livet? Vad menas egentligen med alltsammans?
Svaret förvånar och upprör:
-Jag hade aldrig tänkt mig livet som något märkvärdigt.
-Jag hade bara menat att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet.
Och så skjuter Petter Karlsson in:
-Och det är precis där; i en mening som präntats för 75 år sedan som jag äntligen finner den livsåskådning som skall prägla mitt eget liv. Mitt eget konstiga, tragiska och roliga liv, där mönster sällan syns, förvirringen är stor och få gudar...behagar uppenbara sig.
För vad är egentligen alternativet? Att aldrig ha blivit född, säger Lagerkvist. Att aldrig fått vara med. Inte ens en sekund.
Petter Karlsson kallar detta för "den stora trygga vetskapen om att vi egentligen aldrig lovats någonting". Att allt är ren bonus"
Denna texten läste jag för ca 1 år sedan och den har fästs sig i mitt huvud, att i slutändan finns det i grunden bara ett enda alternativ till alla problem, till alla jobbiga situationer som man upplever i livet, till all glädje, till alla minnen, till alla människor som har sårat och skadat en, till alla människor som har berikat, brytt sig om och som älskat en. Alternativet är helt enkelt ingenting, att inte fått erfara och uppleva smärta, glädje, sorg, tider av ensamhet och tider av lycka.
Ju mer jag funderar över det kommer jag fram till att hur än mitt liv har tett sig och kommer att te sig så väljer jag nog, och kommer nog alltid att välja, det första alternativet. Att faktiskt ha fått vara med och erfara, bidra, känna, tänka och uppleva. Det andra alternativet går helt enkelt bort, inte på ett enkelt sätt, utan snarare på ett sätt att det egentligen inte är något alternativ, fastän det ju helt uppenbart är det eftersom många får inte en chansen att välja medan andra tvingas att välja det alternativet. Men för mig som faktiskt har möjlighet och frihet att välja så är det andra alternativet inte ett alternativ.
Lite tankar sådär bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
