For all my life I've been waiting for something lasting...

I natt blev en sådan natt där Mange bestämde sig för att helt enkelt skita i att sova, och så verkar det som det blev också. Kom fram till det efter att jag klockan 02.30 insåg att jag skulle upp klockan 04.45, och ännu inte somnat. Så jag gick ut i den norrbottniska tystnaden och lugnet klockan 02.40 i mina återfunna och älskade indiska mysbyxor. Väl ute rökte jag två ciggaretter och lyssnade på broder daniels "shoreline".

"ever since I was eight or nine I've been standing on the shoreline, for all my life I've been waiting for something lasting. You loose your hunger

and you loose your way, you get confused and then you fade away"

Finner något skönt över den textslingan. Är det egentligen inte så att vi människor söker efter något som varar, som består, något som håller? En person, en Gud, eller något helt annat som finns kvar när allt annat i livet ruckas och förändras. Något eller någon som orkar med vår föränderlighet och obalans. En trygghet och en fast punkt som vi kan klamra och hålla oss fast vid när våra liv tar den där kurvan neråt, som sker från tid till tid. Finner vi inte eller har vi inte den så kommer vi bort, blir förvirrade och känslan av att vi tynar bort kan då bli alltför påtaglig.

Finns det då något alternativ till att inte komma dit någon i livet då och då? Jag tror egentligen inte det, tänker nog mer att de där perioderna, situationerna och stunderna helt enkelt är livet som lär oss att leva, hantera och utvecklas. Kan låta otroligt enkelt, vilket det definitivt inte är, men efteråt brukar man kunna se det klarare och till och med uppskatta de där tunga tiderna, kanske till och med mer än de glada tiderna.

Som ett barn av 80-talets generation så brukar jag fundera på hur min generation egentligen har det. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så var de första 10 åren otroligt lugna och trygga, man lärde sig saker eftersom, man lärde sig eftersom basics i livet. Men helt plötsligt kom internet när jag var 12 (till vårt röda hus i alla fall), och saker och ting förändrades. Helt plötsligt var det en helt ny värld som man eftersom skulle börja lära sig att hantera. Ungefär samtidigt kom det där som kallas mobiltelefoner och med både dem och internets gigantiska värld blev världen genast både mindre och större på samma gång. Nya krav ställdes eftersom, kontaktbar skulle man vara, chatta skulle man göra, medlem av diverse communityn som kom eftersom kändes också det som ett krav. Sedan kändes inte allt detta som att det var något dåligt, snarare tvärtom, men världen blev genom detta, för en 14-åring som mig, helt plötsligt inte lika enkel och kravlös, så som den hade varit för bara 1 till 2 år sedan. Nu i dag så är det självklart att man ska fixa allt detta, samt så har det under åren som gått sedan jag var 14 skett en helt otrolig utveckling inom dessa områden.

Men det är ju inte heller bara det som man ska fixa och klara av. Med allt detta kommer en ofattbar ström och flod av all möjlig information, från alla olika håll. Vi får veta allt som händer i världen, och inte bara sådant som sker i Afrika eller Indien, utan sådant som kommer påverka vår livssituation längre fram under vår livstid. Det talas om ett klimathot som hotar och som snart är omöjligt att stoppa. Det talas vidare om finanskriser, stora och små, från dag till dag. Vi som utbildar oss eller söker jobb (som vi måste ha) får höra att under de senaste åren kommer möjligheten att få arbete bara minska och minska. Ett annat hot som hela vår värld står inför, men som inte är lika uppmärksammat, är den antibiotikaresistens som är snabbt fortskridande. Förutom allt detta matas och proppas vi med diverse nyheter om kärnvapen, krig och svält.

Mitt i allt detta kan jag lite stillsamt fundera över om det finns något hopp för framtiden, vilket jag ganska snabbt kommer fram till att det finns det ju alltid. Men känns det lätt då? Nej inte riktigt. Här lägger man ut tid, energi och pengar på att utbilda sig för att samtidigt dagligen höra att "arbeten, det vet vi inte om det kommer finnas". Vidare, och större, funderar jag också över om vår lilla och stora värld kommer finnas kvar om 50 år. Här kommer jag fram till att det kommer den nog att göra, men den sak jag däremot tänker är att vår värld kommer förändras rätt mycket under de kommande decennierna.

Det jag lite vill komma fram till är att jag tycker inte det är konstigt ifall människor i vårt samhälle har det tungt och jobbigt, finns så mycket att välja på, ta ställning till, klara av och hantera. Det härliga i det hela är att för det mesta klarar vi faktiskt av det, det gör vi faktiskt tror jag, det är inte lätt, men det har ju heller aldrig någon lovat oss. Egentligen blev vi ju födda in till denna värld utan ett enda löfte om hur det verkligen kommer att bli. Löften kantar ju hela vårt liv och tillvaro, men det finns inte ett enda löfte som till 100% kan lova oss att livet kommer bli på ett visst sätt. Förutom det självklara att vi en dag inte längre kommer vara en del av denna värld längre.

Det härliga i all den möjliga och tidvis upplevda misär är att vi faktiskt kan hitta den där personen eller det där andra som faktiskt kan hjälpa oss att klara av allt, ge oss trygghet, glädje, roliga tider, härliga tider och en hel massa hopp. Själv känner jag mig rätt hoppfull ändå, på ett underligt, kanske tillförlitligt, och ett litet skönt sätt sådär.