Att vara singel och att inte vara singel

Detta är ju något som alla funderar på oavsett om de är ensamma eller delar livet med någon, även jag såklart, därav denna lilla reflektion från min sida.

Det är ju ett rätt stort område detta med partnerrelationer som påverkar ens välbefinnande här i livet på ganska många sätt skulle jag vilja säga. Ser jag till de vänner och bekanta som jag har så fungerar vissa så att de har svårt att vara ensamma och ganska så frekvent "skaffar" någon ny partner. Andra, vilka är färre, är singel i längre perioder, medan en del lever i ett långvarigt förhållande.

Själv tillhör jag, enligt mig, minoriteten som är singel i längre perioder. Inte nödvändigtvis för att jag vill, vilket också kan och har varit fallet, utan för att det är så svårt att träffa någon som det klickar med på nödvändiga plan som t.ex. kommunikation och humor, och som man samtidigt är attraherad av.

Måste erkänna att jag förstår, men ändå inte förstår, de som verkar hoppa från partner till partner. Man kan ganska ofta höra den anledningen att "jag kan inte vara ensammen". Jag som en ganska grubblande och funderande människa tänker då att om man inte kan vara det, borde man då inte vara det? Av egen erfarenhet har jag lärt mig att om man inte är klar med sig själv, funnit trygghet där inne, "funnit sig själv" (gillar inte riktigt ordvalet, men det stämmer ju så bra) osv, så är det väldigt svårt att kunna finna någon annan. Självklart menar jag på ett djupare sätt. Tänker nog helt enkelt att det är svårt att börja älska någon annan när man inte riktigt har kommit på hur det funkar att älska sig själv.

Nu kan det ju handla mycket om vad för sorts relationer man som människa är ute och letar efter. Har man en sådan där längtan som mest består av fysisk längtan, eller är det en sådan "livslängtan" som kännetecknas av att man vill finna någon som förstår en, kan skratta med en, kan eftersom börja älska en sådan som man är. Det är ju ett gigantiskt gap mellan dessa, samtidigt som de på sätt och vis ligger tätt brevid varandra. För mig kommer dock det känslomässiga före det fysiska eftersom jag i stort tror att fysisk längtan efter en speciell person bara kan komma ut känslor, medan fysisk längtan som den är bara vill ha närhet. Men en sådan närhet blir man ju less, om det är inte är någon som man verkligen alltid vill ha nära.

Hmm..tror inte riktigt jag är klar med detta område, fast det blir man nog aldrig, tyvärr eller inte tyvärr för det?