Samtal och skillnad på hörande och lyssnande

Tror nog det bästa jag vet är ett sådant där långt och bekvämt samtal som man upplever då och då, känns nu för tiden som alldeles för sällan. Är så mycket annat krafs och tjafs i tillvaron som hindrar oss från att ha sådana samtal tror jag. Sedan är det inte alls med vem som helst som man kan ha sådana samtal med. Har mer eller mindre upptäckt att det endast, eller oftast, skapas samtal som dem med personer som äger förmågan att lyssna, och det är minsann inte alla människor som äger den har jag upptäckt. Tycker man känner av ganska snabbt när en person lyssnar eller bara hör på vad man säger, det syns på personen och sig och inte minst märks det på de svar man får tillbaka. Sådana samtal har ju en tendens att ta slut fortare än kvickt. Läste nyligen lite ur en kursbok i etik och kom över ett par intressanta rader om just samtal, nu är detta i ett vårdperspektiv, men det får ni ta. Boken Heter Grundläggande vårdetik: teori och praktik och är skriven av Jan Arlebrink:


En svår konst och en nödvändig förutsättning för samtalet är att kunna lyssna. Det kräver att man själv är tyst. Men det är ingen tystnad där man kan tänka på vad som helst. Den lyssnande tystnaden är aktiv; man hör på vad som sägs, men inte endast på orden utan även på hur de sägs, och man ser hur den som säger det som sägs, ser ut i det ögonblicket...För en del människor är det svårt att lyssna. Ännu svårare kan tystnaden vara. Ett samtal behöver inte under hela dess gång innehålla ord utan kan och bör även innehålla tystnad. Tystnaden är ofta kreativ. Den innebär inte att samtalet är slut: att allt har sagts. Tystnaden är stunden för reflektion och eftertanke, då båda parter samlar ihop vad som sagts och bearbetar det för att få möjlighet till förnyad ansats för att komma vidare i samtalet.


Tycker detta citat är så otroligt talande och tänkvärt. Tål att läsas mer än en gång, kanske till och med tre gånger. Hade ett sådant där skönt och härligt samtal med min mycket kära vän Micke igår, där man bara skiter i TV:n och endast sitter och samtalar, kan vara om allt möjligt, men det är så skönt sådana gånger är att man verkligen ser varandra, lyssnar på varandra och får ett ömsesidigt utbyte. Mer sådant är bra för kropp, själv, välbefinnande och jag vet inte vad. Snart ska jag dricka öl.

Over ´n out...!.

Ps. Här får ni se den enda bilden av Magnus i Scrubs, härligt stirrig sådär. D.s