Frågan att fråga

För några veckor sedan så berättade en bekant till mig om en jobbig period i dennes liv. Berättelsen handlade om hur livet tedde sig under denna period innehållandes olika svårigheter. Mot slutet av berättelsen så fick jag höra att till slut så hade livet blivit så tungt att förvirringen och kaoset var totalt då frågan ”vem är jag?” till slut kom. Svaret kom också, måhända som en enda stor tystnad, vilket resulterade i orden ”jag har ingen aning”.

Det är, vad jag förstår, inom psykologin allmänt känt att om ett spädbarn föds och sedan varken får närhet eller någon form av social gemenskap så leder detta till att det lilla barnet till slut tynar bort och dör. Detta innebär då att vi som människor har inte bara behov av mat och vatten för att överleva, utan också människor. Detta gäller sedan heller inte bara ren fysisk överlevnad utan lika mycket gäller det vår möjlighet att utvecklas till de unika individer som vi är.

Fredrik Bengtsson skriver i sin bok ”Att få bitarna på plats: Om sökandet efter äkthet och självkänsla” om de människor som växt upp i så pass svåra förhållanden att de aldrig blivit sedda. För att citera honom:

Personer som aldrig någonsin har upplevt sig sedda i sin sanna identitet vet inte om att de lever i ett bristtillstånd…Man kan inte sakna det man aldrig haft, sägs det, men bristen tar sig uttryck ändå och yttrar sig i form av alexitymi (oförmåga att förstå och tolka de egna känslorna), tomhetskänslor, svårigheter i nära relationer, depressions- och ångesttillstånd man saknar ord för att förklara och hantera. En sådan person har aldrig blivit till i psykologisk mening, det vill säga man har aldrig lärt sig att fungera i livets olika sammanhang, men det man gör och det man har bygger inte på den man är, utan på ett slags roll man har tillägnats sig genom att imitera andra och följa de sociala koder och regler samhället och andra människor föreskriver. ”

Stämmer detta för oss människor så bör ju det också innebära att vi människor är, eller åtminstone har möjlighet att vara, varandras medskapare. Genom mötet med varandra så skapar vi och utvecklar varandra. För mig låter det som något oerhört stort.

Men någonstans på vägen i det moderna och postmoderna samhället, bland all konsumtion, osund individualism och egoinriktad självförverkling så verkar det ju faktiskt ganska ofta gå snett på ett eller annat sätt. Bevis på det är inte särskilt svårt att finna eftersom det finns trasighet och vilsenhet i alla samhällsskikt, i familjer, i kompisgäng, inom släkten och hos oss själva. Hur det kan komma sig att vi hamnade här ska inte jag försöka ge något svar på eftersom jag inte kan, men det finns säkerligen de som kan. Produkten av alltihop är dock, enligt min mening, ett folk som lider av kollektivt dålig självkänsla. Inre stabilitet, sund egenkärlek och en förmåga att vårda och leva med sig själv tror jag är en brist hos många människor. För om vi blir till genom andra, hur kan vi då sedan tro att vi klarar oss själva?


En klok man sade till mig en gång att ”Magnus, du ska inte leva ett halvt liv utan ett helt”. Jag tror att han pekade på ett symptom av denna folksjukdom som dålig självkänsla faktiskt är. Går man som människa runt och tror illa om sig själv, hur ska man då kunna tro på andra människor när de tycker bra om en? Tror man inte på sig själv, hur kan man då kunna lita på att andra människor gör det? Om man genom sina egna ögon ser nedlåtande på sig själv, har man då ens förmåga att tro att andra människor faktiskt inte gör det? Utifrån det som står ovan så verkar ju detta fungera som en tvåvägskommunikation, just på ett sådant sätt att vi påverkar varandra med våra åsikter, vårt beteende, våra negativa kommentarer och med våra komplimanger. Man jag tror också viljan påverkar mer än vi tror. Ibland tror jag det är tvunget att gå emot alla dåliga tankar vi har om oss själva och faktiskt våga se oss själva, bekräfta oss själva och tro bra saker om oss själva, hur det än känns. För det finns verkligen så mycket att se, så mycket att bekräfta och så otroligt mycket att tro bra om. Annars lever vi vårt halva liv, haltandes, klagandes och ömkandes. Sedan finns det också en tid för att göra sådant, men det är en helt annan sak. Något som är säkert tror jag i alla fall är att vägen till självacceptans och kärlek till sig själv går genom att se, att bekräfta och att tro.

Till slut så tror jag faktiskt att frågan ”vem är jag?” är en av de jobbigaste frågorna som finns eftersom den uppenbarar för oss att vi vet så lite om oss själva, den visar oss att vi är vilsna. Dock så tror jag även att det är en av de mest hoppfulla eftersom den visar på insikt. Frågan handlar väl egentligen till slut om vad vi gör med insikten. Fortsätter vi köra på som vanligt, eller tar vi den på allvar och börjar utforska jag, mig, du och vi. Gör vi det så tror jag att vi kommer att stöta på något som vi kommer att uppleva som ”bra”, ”fint”, och även till och med ”underbart” ”och älskvärt”. För det är alla de sakerna som andra ser hos oss.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.” –Hjalmar Söderberg-


Ja oj vad deppig och hoppfull jag är på samma gång då, men det är väl så jag är.