Livet eller intigheten?

Känner mig grubblig idag så tänkte börja med något som alla tänker på någon gång (känner för er som inte gör det), vilket är den rätt grundläggande grejen att vi faktiskt finns till. Något man faktiskt funderar över då och då är ju vad man egentligen ska göra med sitt liv? Varför finns man till? och kanske i tyngre tider, vore det bättre ifall man inte gjorde det? Något som i alla fall jag funderar över då och då. Så tänkte dela med mig av ett citat från Tomas Sjödins bok "När träden avlövas ser man längre från vårt fönster"

Bakgrunden är att en expressenreporter vid namn Petter Karlsson skrev en krönika år 1996 utifrån Pär Lagerkvists novell med namnet "Det eviga leendet".

"Novellen handlar om när mänskligheten en dag beslutar att bryta upp från dödsriket för att gå till Gud och kräva svar på hela sin existens. De finner en snorig och lortig Gud som i stallyktans sken sågar ved och de kräver besked:

-Vad tänkte du egentligen när du skapade detta oerhörda som vi kallar livet? Vad menas egentligen med alltsammans?

Svaret förvånar och upprör:

-Jag hade aldrig tänkt mig livet som något märkvärdigt.
-Jag hade bara menat att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet.

Och så skjuter Petter Karlsson in:
-Och det är precis där; i en mening som präntats för 75 år sedan som jag äntligen finner den livsåskådning som skall prägla mitt eget liv. Mitt eget konstiga, tragiska och roliga liv, där mönster sällan syns, förvirringen är stor och få gudar...behagar uppenbara sig.

För vad är egentligen alternativet? Att aldrig ha blivit född, säger Lagerkvist. Att aldrig fått vara med. Inte ens en sekund.

Petter Karlsson kallar detta för "den stora trygga vetskapen om att vi egentligen aldrig lovats någonting". Att allt är ren bonus"

Denna texten läste jag för ca 1 år sedan och den har fästs sig i mitt huvud, att i slutändan finns det i grunden bara ett enda alternativ till alla problem, till alla jobbiga situationer som man upplever i livet, till all glädje, till alla minnen, till alla människor som har sårat och skadat en, till alla människor som har berikat, brytt sig om och som älskat en. Alternativet är helt enkelt ingenting, att inte fått erfara och uppleva smärta, glädje, sorg, tider av ensamhet och tider av lycka.

Ju mer jag funderar över det kommer jag fram till att hur än mitt liv har tett sig och kommer att te sig så väljer jag nog, och kommer nog alltid att välja, det första alternativet. Att faktiskt ha fått vara med och erfara, bidra, känna, tänka och uppleva. Det andra alternativet går helt enkelt bort, inte på ett enkelt sätt, utan snarare på ett sätt att det egentligen inte är något alternativ, fastän det ju helt uppenbart är det eftersom många får inte en chansen att välja medan andra tvingas att välja det alternativet. Men för mig som faktiskt har möjlighet och frihet att välja så är det andra alternativet inte ett alternativ.

Lite tankar sådär bara.