Sociala eremiter?

Funderar om vi börjat bli det eller om vi redan är det, åtminstone kan jag känna mig som en sådan. Sverige har väl aldrig haft så många ensamstående människor som i denna tid? Sedan tycker jag benämningen ensamstående är lite intressant, ensamstående=står ensam, självständig..ja en liten bubbla där helt enkelt.

Många inklusive undertecknad bor ju faktiskt själv, fixar alla dagliga göromål själv, ska få ihop ekonomin själv, när jag kommer hem efter praktik eller skola så är jag själv. Var sätter jag mig då? Jo vid datorn. Varför gör jag det? Jo för att få någon sorts kontakt med andra människor, msn, facebook, mail. Vad mer gör jag? Jo kollar mobilen oftare än nödvändigt bara för att se ifall någon velat ha kontakt med mig.

I ett citat från Uppsalatidningen Nr: 11 13-19 Mars 2009 står det såhär: "Många i vår generation är aldrig lediga. Vi sitter vid datorn tills vi går och lägger oss och mobilen är alltid påslagen. Vi har inte tid att utvärdera oss själva inifrån."

Är det detta fenomen som gör oss värda den otroligt smickrande etiketten "den vilsna generationen"?. Kan man fundera på. För vilsen känner då i alla fall jag mig, har även förstått att jag kanske inte är "ensammen" om det. Fast ensammen är jag ju, så man kan tydligen känna en samhörighet i ensamheten och i vilsenheten, och tur är väl det egentligen.

Ensamhet är en bysynnerlig sak tycker jag, vissa hatar den och klarar inte av den, andra är raka motsatsen och kan inte leva utan den. Ibland välkomnar man den med öppna armar, ibland så gör man vad som helst för att trycka undan den så att man slipper uppleva den. Kanske det är ett livsmål att lära sig hantera ensamhet? Ett annat är då definitivt att vara nöjd med saker och ting, livet som det ter sig..funderar om de två livsmålen går kombinera?