Frågan att fråga

För några veckor sedan så berättade en bekant till mig om en jobbig period i dennes liv. Berättelsen handlade om hur livet tedde sig under denna period innehållandes olika svårigheter. Mot slutet av berättelsen så fick jag höra att till slut så hade livet blivit så tungt att förvirringen och kaoset var totalt då frågan ”vem är jag?” till slut kom. Svaret kom också, måhända som en enda stor tystnad, vilket resulterade i orden ”jag har ingen aning”.

Det är, vad jag förstår, inom psykologin allmänt känt att om ett spädbarn föds och sedan varken får närhet eller någon form av social gemenskap så leder detta till att det lilla barnet till slut tynar bort och dör. Detta innebär då att vi som människor har inte bara behov av mat och vatten för att överleva, utan också människor. Detta gäller sedan heller inte bara ren fysisk överlevnad utan lika mycket gäller det vår möjlighet att utvecklas till de unika individer som vi är.

Fredrik Bengtsson skriver i sin bok ”Att få bitarna på plats: Om sökandet efter äkthet och självkänsla” om de människor som växt upp i så pass svåra förhållanden att de aldrig blivit sedda. För att citera honom:

Personer som aldrig någonsin har upplevt sig sedda i sin sanna identitet vet inte om att de lever i ett bristtillstånd…Man kan inte sakna det man aldrig haft, sägs det, men bristen tar sig uttryck ändå och yttrar sig i form av alexitymi (oförmåga att förstå och tolka de egna känslorna), tomhetskänslor, svårigheter i nära relationer, depressions- och ångesttillstånd man saknar ord för att förklara och hantera. En sådan person har aldrig blivit till i psykologisk mening, det vill säga man har aldrig lärt sig att fungera i livets olika sammanhang, men det man gör och det man har bygger inte på den man är, utan på ett slags roll man har tillägnats sig genom att imitera andra och följa de sociala koder och regler samhället och andra människor föreskriver. ”

Stämmer detta för oss människor så bör ju det också innebära att vi människor är, eller åtminstone har möjlighet att vara, varandras medskapare. Genom mötet med varandra så skapar vi och utvecklar varandra. För mig låter det som något oerhört stort.

Men någonstans på vägen i det moderna och postmoderna samhället, bland all konsumtion, osund individualism och egoinriktad självförverkling så verkar det ju faktiskt ganska ofta gå snett på ett eller annat sätt. Bevis på det är inte särskilt svårt att finna eftersom det finns trasighet och vilsenhet i alla samhällsskikt, i familjer, i kompisgäng, inom släkten och hos oss själva. Hur det kan komma sig att vi hamnade här ska inte jag försöka ge något svar på eftersom jag inte kan, men det finns säkerligen de som kan. Produkten av alltihop är dock, enligt min mening, ett folk som lider av kollektivt dålig självkänsla. Inre stabilitet, sund egenkärlek och en förmåga att vårda och leva med sig själv tror jag är en brist hos många människor. För om vi blir till genom andra, hur kan vi då sedan tro att vi klarar oss själva?


En klok man sade till mig en gång att ”Magnus, du ska inte leva ett halvt liv utan ett helt”. Jag tror att han pekade på ett symptom av denna folksjukdom som dålig självkänsla faktiskt är. Går man som människa runt och tror illa om sig själv, hur ska man då kunna tro på andra människor när de tycker bra om en? Tror man inte på sig själv, hur kan man då kunna lita på att andra människor gör det? Om man genom sina egna ögon ser nedlåtande på sig själv, har man då ens förmåga att tro att andra människor faktiskt inte gör det? Utifrån det som står ovan så verkar ju detta fungera som en tvåvägskommunikation, just på ett sådant sätt att vi påverkar varandra med våra åsikter, vårt beteende, våra negativa kommentarer och med våra komplimanger. Man jag tror också viljan påverkar mer än vi tror. Ibland tror jag det är tvunget att gå emot alla dåliga tankar vi har om oss själva och faktiskt våga se oss själva, bekräfta oss själva och tro bra saker om oss själva, hur det än känns. För det finns verkligen så mycket att se, så mycket att bekräfta och så otroligt mycket att tro bra om. Annars lever vi vårt halva liv, haltandes, klagandes och ömkandes. Sedan finns det också en tid för att göra sådant, men det är en helt annan sak. Något som är säkert tror jag i alla fall är att vägen till självacceptans och kärlek till sig själv går genom att se, att bekräfta och att tro.

Till slut så tror jag faktiskt att frågan ”vem är jag?” är en av de jobbigaste frågorna som finns eftersom den uppenbarar för oss att vi vet så lite om oss själva, den visar oss att vi är vilsna. Dock så tror jag även att det är en av de mest hoppfulla eftersom den visar på insikt. Frågan handlar väl egentligen till slut om vad vi gör med insikten. Fortsätter vi köra på som vanligt, eller tar vi den på allvar och börjar utforska jag, mig, du och vi. Gör vi det så tror jag att vi kommer att stöta på något som vi kommer att uppleva som ”bra”, ”fint”, och även till och med ”underbart” ”och älskvärt”. För det är alla de sakerna som andra ser hos oss.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.” –Hjalmar Söderberg-


Ja oj vad deppig och hoppfull jag är på samma gång då, men det är väl så jag är.

Hjärtat och de många rummen

Ett av de största hälsoproblemen i västvärlden är som bekant hjärt och kärlproblem av olika slag. De kan, om man inte äter bra, rör sig tillräckligt samt både röker och stressar mindre orsaka allvarliga sjukdomar som t.ex. kärlkramp. Detta kan sedan leda till både hjärtinfarkt och hjärtsvikt vilket i sin tur bidrar till försämrad hälsa och livskvalitet och i slutändan ett kortare liv. Detta tror jag de flesta helst vill vara utan eller slippa så långt det går och är möjligt (åldern är ju också såklart en bidragande orsak).

Min tanke denna vinternatt är ifall inte dessa fakta, ja det är fakta skulle jag vilja säga, också går att applicera på vårt hjärta i en annan mening.
För många år sedan, när jag läste mycket teologisk litteratur, så kom jag över en predikan som var skriven av en man som hette Fredrik Hammarsten. Eftersom han var predikant så utgick han således från en kristen grundsyn. I denna predikan liknar han människohjärtat vid ett hus och jag tycker att liknelsen han drar är intressant och kan säga något om hur vi, utifrån vad jag tror, ofta har det som människor.
Här kommer ett textavsnitt ur denna predikan:

”Och i hjärtevärlden, den inre världen inom en människa, är det också mörkt för mången. Man vet egentligen icke, vad som rör sig där djupast och innerst. Det är, som när man kommer in i sitt eget hem och det är alldeles mörkt. Man trevar sig omkring. De föremål, man borde känna till, förefalla så egendomliga. Man vet icke, vad man stöter emot och vad handen vidrör. Vore det bara ljust, så visste man med ens allt. Nu vet man icke, vart man går ens i det egna hemmet. Så kan det ock vara med hjärtat. Man trevar sig omkring och vet icke, vad man stöter emot.”

Viktigt här är att i bibliskt och i gammalgrekiskt språkbruk så hade ordet hjärta en helt annan betydelse än det har i den nutida svenskan. I dag när vi talar om hjärta så förknippas det allra främst med känslor och kärlek. I bibliskt och gammalgrekiskt språkbruk så menades, när man talade om hjärtat, en människas inre liv. Det var ett samlingsord för känsla, förstånd och vilja. Egentligen ytterst sett det som människan var på insidan, kanske skulle man kunna säga människans personlighet och identitet?

Med detta som bakgrund så tror jag att den här liknelsen går att använda idag, i vårt samhälle och i våra liv.
Anatomiskt och fysiologiskt sett så är hjärtat det centrum i vår kropp som förser hela kroppen med liv. Det pumpar blod som är fullt med näring och syre genom artärer, arterioler och kapillärer till alla våra organ, vävnader och celler. Hjärtat består vidare av fyra rum, två förmak och två kammare som alla har sin livsviktiga funktion för att allt ska fungera.

Sett till det psykologiska och existentiella planet så kan hjärtat kanske där vara personligheten, d.v.s. det som ytterst definierar vem du är och gör dig unik. Utan ett fysiskt hjärta kan en människa inte leva och utan en personlighet så är en person inte längre en person, enligt min mening.

Ser man till hjärtat utifrån ett sådant existentiellt perspektiv så tror jag att vi, på samma sätt som det fysiska hjärtat, ibland inte orkar, vill eller kanske inte vet om hur vi ska sköta om oss själva så att vi håller oss friska. Men tänk om självkänsla och självförtroende fungerar precis som artärer och vener fungerar? Båda två bidrar till att ge liv, styrka och uthållighet för att vi ska leva, orka och fungera. Tänk om kreativitet, skapande och att ägna oss åt det vi är duktiga på och det vi trivs med är precis som fysisk aktivitet? Båda två ger oss kraft, mer livsglädje och lust i tillvaron. Ser man till missbruk av tobak, alkohol och droger så kan det jämföras med negativism, självhat och en omgivning som trycker ner en istället för att lyfta upp. Vilket i båda fallen bryter ner, istället för att bygga upp. Kan det möjligtvis vara så att förekomsten av kärlkramp, hjärtinfarkt och hjärtsvikt inte bara gäller det ena hjärtat utan också det andra?

På det existentiella hjärteplanet så tror jag också det finns en mängd rum. Vissa rum som finns där inne är välstädade, rena och bebodda. Där finns glädje, gemenskap och en vilja att vara där. Andra rum besöker vi inte lika ofta, kanske på grund av tidsbrist, energibrist eller intressebrist. Där är det lite mer damm och oordning är i de välstädade och rena rummen. Sedan finns de rummen som vi aldrig besöker eftersom vi är rädda för vad som finns där. Elektriciteten har där inne inte fungerat på många många år. Det är så smutsigt, unket och snuskigt där inne att vi inte ens vågar öppna dörren av rädslan för hur där ska se ut. Ser vi till jämförelsen av vårt eget inre med ett hus så visar vi sällan upp sådana rum, vi orkar heller inte städa dem eftersom det är jobbigt och tar tid. Rädslan för att föremål där inne ska ta fram minnen hos oss, som vi helst inte vill ha, gör att vi fortsätter att undvika dessa rum till varje pris. Tänk dock, hur roligt skulle det inte vara ifall vi kunde använda dessa rum och bo även i dom, precis som de andra rummen vi har.

På samma sätt som vi behöver det fysiska hjärtats alla rum för att vår kropp ska fungera som det är tänkt att den ska fungera, så tror jag att vi behöver alla våra inre rum för att vi som människor ska fungera. På samma sätt som vi kan leva sundare och mer hälsosamt för att vinna hälsa i form av mer livskvalitet och en längre tid på jorden, så kanske vi kan nära vår inre människa. Näringen i detta fallet skulle då bestå av självacceptans, positivitet, en omgivning som bryr sig om och älskar samt en kamp för tron på sig själv. Vinsten av denna näring tror jag på sätt och vis är värd mer än vinsten av att nära och sköta om sitt fysiska hjärta.

När det gäller det fysiska hjärtat så klarar vi mycket själv genom egen kraft medan annat behöver vi hjälp med av olika människor. Samma sak gäller för det andra hjärtat tror jag. Två sanningar tror jag dock finns i allt detta. För det första så är det jobbigt att städa, det är det alltid, och för det andra så tror jag alltid att det på något sätt är värt det i slutändan, hur jobbigt det än må vara.

Glädje stavas Angelica

När man är ensammen så brukar det ju finnas en längtan som, enligt mig, egentligen är ganska diffus, men ändå en längtan som kännetecknas av tankar om hur man helst av allt vill att en framtida partner ska vara, samt även av en viss känsla hur det skulle vara att träffa en sådan människa. En sådan längtan är ju inte direkt statisk utan kan variera. För mig har det dock blivit tydligare och tydligare eftersom veckor, månader och år har gått att jag velat träffa någon som ger mig den där aningen och känslan att denna personen faktiskt både har viljan och förmågan att förstå just mig, med allt vad det innebär. Sedan har jag också insett att humor är precis lika viktig som förståelse. Förutom det faktum att det knappt finns något härligare än att kunna skratta med någon tills magen gör ont och ögonen tåras så löser humor och skratt väldigt mycket. Att skratta är helt enkelt så befriande. När man sedan stöter på en sådan människa som man märker eftersom har allt detta, plus så mycket mer så är det ju på sätt och vis oemotståndligt, vilket också Angelica är.

Utifrån detta kanske ni lite smått kan gissa er till att jag har träffat en tjej, vilket jag också har gjort och är så glad över. Har så länge velat träffa någon som jag finner sådär alldeles speciell och som tilltalar just mig på så många sätt, men tänkte mest att det sker inte. Men nu har det skett och det är så mycket bättre än vad jag kunnat tänka mig!

Är sedan även mycket mycket säker att mysig, snygg, härlig, vacker, spännande, söt, intressant och underbar också stavas Angelica :)

Annars så händer det ganska litet, hänger i Backträsk tills onsdag för att sedan åka hem till Uppsala. Sedan ska jag börja jobba snart efter midsommar och så..nu tycker jag det är tråkigt att skriva om saker jag gör om dagarna, så därför slutar jag med det.

Over ´n out

Citat to die for

Tänkte egentligen inte skriva så mycket utan mer klistra in lite sköna citat jag hittade och stal. Citat är ju bara för skönt, lite "snabbmatsvisdom", man behöver icke läsa en hel massa böcker utan kan bara läsa och ta till sig innebörden på ett snabbt och behagligt sätt. Håll till godo.

Jag avskyr dina åsikter men jag är villig att dö för din rätt att få framföra dem.
-Voltaire-

Dumheten överlever alltid. Den är så att säga för dum för att dö.
-Aksel Sandemose-

Cancer, dålig andedräkt, tandvärk, mask, nageltrång och kramp
är bara några av alla de åkommor som tobaken kan bota.
-Monardes, spansk läkare, 1571-

Det sägs att om man kedjar fast ett oändligt antal apor vid
var sin skrivmaskin, då kommer någon av dem att prestera ett litterärt
mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.
-Modernt ordspråk-

Det gäller inte att finna en flicka man vill gå till sängs med,
det gäller att finna en flicka man vill stiga upp med.
-Okänd-

Två ting är oändliga: universum och mänsklig dumhet;
och jag är inte säker ifråga om universum.
-Albert Einstein-

Retar du upp dig på ting som är små
så är du väl inte större än så
-Alf Henrikson-

Många människor försummar den lilla lyckan medan de förgäves väntar på den stora.
-Pearl Buck-

Ju intelligentare man är, desto märkligare människor träffar man.
Vanliga människor märker ingen skillnad på folk.
-Blaise Pascal-

Utan tvivel är man inte riktigt klok.
-Tage Danielsson-

Riktig kärlek skapar ett "vi" utan att förstöra ett "jag".

Kärlek är att undra vad du gör precis nu

Nu ska jag se Lost, later..eller kanske XOXO

Sår utanpå och inuti

Det är ju inte direkt ett nytt fenomen att musik kan ge människa tankar och funderingar, det brukar även hända mig då och då, ganska ofta faktiskt. Ibland lyssnar man också på en sång som man hört en massa gånger men helt plötsligt upptäcker något nytt i. Sången "Brand new day" av Joshua Radin är en sådan sång för mig.

It’s a brand new day
The sun is shining
It’s a brand new day
For the first time in such a long long time
I know I’ll be ok

This cycle never ends
You gotta fall in order to mend

Det sista stycket fick mig att fundera om det verkligen är så som han sjunger. Mina tankar åkte iväg och hamnade någonstans långt bak i tiden när lille Mange hade byggt ett hopp av brädor och grus hemma på gården där jag har vuxit upp. Väl byggt och fixat i ordning så skulle jag hoppa med min helt galet coola BMX. Det gick tyvärr inte så bra den gången utan jag ramlade, trots mina bike riding skills. Det ledde till att jag fick ett sår som till slut läkte.

Tänker jag till lite där då så stämmer ju det där lilla stycket, man måste ju faktiskt ramla och göra illa sig för att något ska finnas och även kunna läka. Samma sak ifall man springer med händerna utsträckta mot en glasruta i full fart..händerna läkte efter ett tag de också. Slår ens egen bror en i tinningen med ett tennisracket så sprutar det självklart blod därifrån som en egen liten blodaflod. Ärren efter sådana händelser kommer även de ofta som ett litet sött brev på posten, ett litet minne av en mer eller mindre jobbig händelse.

Mina tankar har åkt, och åker fortfarande runt, letandes och sökandes efter någon möjlighet att det där textstycket kan passa in på de sår som kan finnas inuti. De som är svåra att se, svåra att förstå och svåra att hantera. Jag tror mina tankar får fortsätta åka runt, letandes och sökandes ännu lite mer, kan behövas ibland.

For all my life I've been waiting for something lasting...

I natt blev en sådan natt där Mange bestämde sig för att helt enkelt skita i att sova, och så verkar det som det blev också. Kom fram till det efter att jag klockan 02.30 insåg att jag skulle upp klockan 04.45, och ännu inte somnat. Så jag gick ut i den norrbottniska tystnaden och lugnet klockan 02.40 i mina återfunna och älskade indiska mysbyxor. Väl ute rökte jag två ciggaretter och lyssnade på broder daniels "shoreline".

"ever since I was eight or nine I've been standing on the shoreline, for all my life I've been waiting for something lasting. You loose your hunger

and you loose your way, you get confused and then you fade away"

Finner något skönt över den textslingan. Är det egentligen inte så att vi människor söker efter något som varar, som består, något som håller? En person, en Gud, eller något helt annat som finns kvar när allt annat i livet ruckas och förändras. Något eller någon som orkar med vår föränderlighet och obalans. En trygghet och en fast punkt som vi kan klamra och hålla oss fast vid när våra liv tar den där kurvan neråt, som sker från tid till tid. Finner vi inte eller har vi inte den så kommer vi bort, blir förvirrade och känslan av att vi tynar bort kan då bli alltför påtaglig.

Finns det då något alternativ till att inte komma dit någon i livet då och då? Jag tror egentligen inte det, tänker nog mer att de där perioderna, situationerna och stunderna helt enkelt är livet som lär oss att leva, hantera och utvecklas. Kan låta otroligt enkelt, vilket det definitivt inte är, men efteråt brukar man kunna se det klarare och till och med uppskatta de där tunga tiderna, kanske till och med mer än de glada tiderna.

Som ett barn av 80-talets generation så brukar jag fundera på hur min generation egentligen har det. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så var de första 10 åren otroligt lugna och trygga, man lärde sig saker eftersom, man lärde sig eftersom basics i livet. Men helt plötsligt kom internet när jag var 12 (till vårt röda hus i alla fall), och saker och ting förändrades. Helt plötsligt var det en helt ny värld som man eftersom skulle börja lära sig att hantera. Ungefär samtidigt kom det där som kallas mobiltelefoner och med både dem och internets gigantiska värld blev världen genast både mindre och större på samma gång. Nya krav ställdes eftersom, kontaktbar skulle man vara, chatta skulle man göra, medlem av diverse communityn som kom eftersom kändes också det som ett krav. Sedan kändes inte allt detta som att det var något dåligt, snarare tvärtom, men världen blev genom detta, för en 14-åring som mig, helt plötsligt inte lika enkel och kravlös, så som den hade varit för bara 1 till 2 år sedan. Nu i dag så är det självklart att man ska fixa allt detta, samt så har det under åren som gått sedan jag var 14 skett en helt otrolig utveckling inom dessa områden.

Men det är ju inte heller bara det som man ska fixa och klara av. Med allt detta kommer en ofattbar ström och flod av all möjlig information, från alla olika håll. Vi får veta allt som händer i världen, och inte bara sådant som sker i Afrika eller Indien, utan sådant som kommer påverka vår livssituation längre fram under vår livstid. Det talas om ett klimathot som hotar och som snart är omöjligt att stoppa. Det talas vidare om finanskriser, stora och små, från dag till dag. Vi som utbildar oss eller söker jobb (som vi måste ha) får höra att under de senaste åren kommer möjligheten att få arbete bara minska och minska. Ett annat hot som hela vår värld står inför, men som inte är lika uppmärksammat, är den antibiotikaresistens som är snabbt fortskridande. Förutom allt detta matas och proppas vi med diverse nyheter om kärnvapen, krig och svält.

Mitt i allt detta kan jag lite stillsamt fundera över om det finns något hopp för framtiden, vilket jag ganska snabbt kommer fram till att det finns det ju alltid. Men känns det lätt då? Nej inte riktigt. Här lägger man ut tid, energi och pengar på att utbilda sig för att samtidigt dagligen höra att "arbeten, det vet vi inte om det kommer finnas". Vidare, och större, funderar jag också över om vår lilla och stora värld kommer finnas kvar om 50 år. Här kommer jag fram till att det kommer den nog att göra, men den sak jag däremot tänker är att vår värld kommer förändras rätt mycket under de kommande decennierna.

Det jag lite vill komma fram till är att jag tycker inte det är konstigt ifall människor i vårt samhälle har det tungt och jobbigt, finns så mycket att välja på, ta ställning till, klara av och hantera. Det härliga i det hela är att för det mesta klarar vi faktiskt av det, det gör vi faktiskt tror jag, det är inte lätt, men det har ju heller aldrig någon lovat oss. Egentligen blev vi ju födda in till denna värld utan ett enda löfte om hur det verkligen kommer att bli. Löften kantar ju hela vårt liv och tillvaro, men det finns inte ett enda löfte som till 100% kan lova oss att livet kommer bli på ett visst sätt. Förutom det självklara att vi en dag inte längre kommer vara en del av denna värld längre.

Det härliga i all den möjliga och tidvis upplevda misär är att vi faktiskt kan hitta den där personen eller det där andra som faktiskt kan hjälpa oss att klara av allt, ge oss trygghet, glädje, roliga tider, härliga tider och en hel massa hopp. Själv känner jag mig rätt hoppfull ändå, på ett underligt, kanske tillförlitligt, och ett litet skönt sätt sådär.

Magnus på äventyr i Backträsk

Idag tänkte jag skriva ett sådant där inlägg som mest låter som "idag har jag gjort detta, bla bla bla bla.."

Jag vaknade i morse och det första jag såg var min kompis Micke som låg på en ihopfällbar säng i mitt rum. Vet inte vad jag ska säga om det riktigt..efter det gick jag ut och rökte i det fina vädret, sedan hängde vi litet med lammen (vi har fått hela 23 lamm här på gården i Backträsk där jag är född).

Men dagen började på riktigt när jag och min kära mor tillsammans kom överens om att vi skulle grilla korv en bit bort typ. Jag gjorde upp lite planer gällande val av kläder. Detta var otroligt viktigt eftersom jag var både tvungen att hugga grillpinnar, tälja grillpinnar samt göra upp själva elden. Så jag tog helt enkelt den manligaste och mest vedhuggaranpassade dressen som fanns att tillgå på bondgårn i Backträsk. Min näst äldsta syster köpte den när hon var 16 år, och hon är 34 nu, så ett par år på nacken har den ju, fast fortfarande lika vacker. Här kommer en bild på den.











Otroligt vacker dress, håller den kärare än livet självt.









I alla fall så gick jag ut till en liten skog som vi har alldeles vid vårt hus och började febrilt att hugga både på det ena och det andra.

Kändes skönt att få ut lite aggressioner sådär. Helt klart. Finns det egentligen något härliga än att hugga på något med en yxa...känns verkligen som att livet rusar in i en och bara fyller en till bredden med en obeskrivlig känsla av lycka härlighet och liv..!


I alla fall gick vi och grillade korv där jag hade fixat en alldeles perfekt glöd. Gott med korv liksom.
Sedan var det dags att hänga med fåren och de små lammen, så de fick mat, de fick knuffas, de fick bräka, och jag tog en massa kort och skrattade åt dem. Sjukt söta de där små lammen..
















Ojoj vad mycket bilder det blev detta inlägget då..ja inte helt fel det. Later.