For all my life I've been waiting for something lasting...

I natt blev en sådan natt där Mange bestämde sig för att helt enkelt skita i att sova, och så verkar det som det blev också. Kom fram till det efter att jag klockan 02.30 insåg att jag skulle upp klockan 04.45, och ännu inte somnat. Så jag gick ut i den norrbottniska tystnaden och lugnet klockan 02.40 i mina återfunna och älskade indiska mysbyxor. Väl ute rökte jag två ciggaretter och lyssnade på broder daniels "shoreline".

"ever since I was eight or nine I've been standing on the shoreline, for all my life I've been waiting for something lasting. You loose your hunger

and you loose your way, you get confused and then you fade away"

Finner något skönt över den textslingan. Är det egentligen inte så att vi människor söker efter något som varar, som består, något som håller? En person, en Gud, eller något helt annat som finns kvar när allt annat i livet ruckas och förändras. Något eller någon som orkar med vår föränderlighet och obalans. En trygghet och en fast punkt som vi kan klamra och hålla oss fast vid när våra liv tar den där kurvan neråt, som sker från tid till tid. Finner vi inte eller har vi inte den så kommer vi bort, blir förvirrade och känslan av att vi tynar bort kan då bli alltför påtaglig.

Finns det då något alternativ till att inte komma dit någon i livet då och då? Jag tror egentligen inte det, tänker nog mer att de där perioderna, situationerna och stunderna helt enkelt är livet som lär oss att leva, hantera och utvecklas. Kan låta otroligt enkelt, vilket det definitivt inte är, men efteråt brukar man kunna se det klarare och till och med uppskatta de där tunga tiderna, kanske till och med mer än de glada tiderna.

Som ett barn av 80-talets generation så brukar jag fundera på hur min generation egentligen har det. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så var de första 10 åren otroligt lugna och trygga, man lärde sig saker eftersom, man lärde sig eftersom basics i livet. Men helt plötsligt kom internet när jag var 12 (till vårt röda hus i alla fall), och saker och ting förändrades. Helt plötsligt var det en helt ny värld som man eftersom skulle börja lära sig att hantera. Ungefär samtidigt kom det där som kallas mobiltelefoner och med både dem och internets gigantiska värld blev världen genast både mindre och större på samma gång. Nya krav ställdes eftersom, kontaktbar skulle man vara, chatta skulle man göra, medlem av diverse communityn som kom eftersom kändes också det som ett krav. Sedan kändes inte allt detta som att det var något dåligt, snarare tvärtom, men världen blev genom detta, för en 14-åring som mig, helt plötsligt inte lika enkel och kravlös, så som den hade varit för bara 1 till 2 år sedan. Nu i dag så är det självklart att man ska fixa allt detta, samt så har det under åren som gått sedan jag var 14 skett en helt otrolig utveckling inom dessa områden.

Men det är ju inte heller bara det som man ska fixa och klara av. Med allt detta kommer en ofattbar ström och flod av all möjlig information, från alla olika håll. Vi får veta allt som händer i världen, och inte bara sådant som sker i Afrika eller Indien, utan sådant som kommer påverka vår livssituation längre fram under vår livstid. Det talas om ett klimathot som hotar och som snart är omöjligt att stoppa. Det talas vidare om finanskriser, stora och små, från dag till dag. Vi som utbildar oss eller söker jobb (som vi måste ha) får höra att under de senaste åren kommer möjligheten att få arbete bara minska och minska. Ett annat hot som hela vår värld står inför, men som inte är lika uppmärksammat, är den antibiotikaresistens som är snabbt fortskridande. Förutom allt detta matas och proppas vi med diverse nyheter om kärnvapen, krig och svält.

Mitt i allt detta kan jag lite stillsamt fundera över om det finns något hopp för framtiden, vilket jag ganska snabbt kommer fram till att det finns det ju alltid. Men känns det lätt då? Nej inte riktigt. Här lägger man ut tid, energi och pengar på att utbilda sig för att samtidigt dagligen höra att "arbeten, det vet vi inte om det kommer finnas". Vidare, och större, funderar jag också över om vår lilla och stora värld kommer finnas kvar om 50 år. Här kommer jag fram till att det kommer den nog att göra, men den sak jag däremot tänker är att vår värld kommer förändras rätt mycket under de kommande decennierna.

Det jag lite vill komma fram till är att jag tycker inte det är konstigt ifall människor i vårt samhälle har det tungt och jobbigt, finns så mycket att välja på, ta ställning till, klara av och hantera. Det härliga i det hela är att för det mesta klarar vi faktiskt av det, det gör vi faktiskt tror jag, det är inte lätt, men det har ju heller aldrig någon lovat oss. Egentligen blev vi ju födda in till denna värld utan ett enda löfte om hur det verkligen kommer att bli. Löften kantar ju hela vårt liv och tillvaro, men det finns inte ett enda löfte som till 100% kan lova oss att livet kommer bli på ett visst sätt. Förutom det självklara att vi en dag inte längre kommer vara en del av denna värld längre.

Det härliga i all den möjliga och tidvis upplevda misär är att vi faktiskt kan hitta den där personen eller det där andra som faktiskt kan hjälpa oss att klara av allt, ge oss trygghet, glädje, roliga tider, härliga tider och en hel massa hopp. Själv känner jag mig rätt hoppfull ändå, på ett underligt, kanske tillförlitligt, och ett litet skönt sätt sådär.

Magnus på äventyr i Backträsk

Idag tänkte jag skriva ett sådant där inlägg som mest låter som "idag har jag gjort detta, bla bla bla bla.."

Jag vaknade i morse och det första jag såg var min kompis Micke som låg på en ihopfällbar säng i mitt rum. Vet inte vad jag ska säga om det riktigt..efter det gick jag ut och rökte i det fina vädret, sedan hängde vi litet med lammen (vi har fått hela 23 lamm här på gården i Backträsk där jag är född).

Men dagen började på riktigt när jag och min kära mor tillsammans kom överens om att vi skulle grilla korv en bit bort typ. Jag gjorde upp lite planer gällande val av kläder. Detta var otroligt viktigt eftersom jag var både tvungen att hugga grillpinnar, tälja grillpinnar samt göra upp själva elden. Så jag tog helt enkelt den manligaste och mest vedhuggaranpassade dressen som fanns att tillgå på bondgårn i Backträsk. Min näst äldsta syster köpte den när hon var 16 år, och hon är 34 nu, så ett par år på nacken har den ju, fast fortfarande lika vacker. Här kommer en bild på den.











Otroligt vacker dress, håller den kärare än livet självt.









I alla fall så gick jag ut till en liten skog som vi har alldeles vid vårt hus och började febrilt att hugga både på det ena och det andra.

Kändes skönt att få ut lite aggressioner sådär. Helt klart. Finns det egentligen något härliga än att hugga på något med en yxa...känns verkligen som att livet rusar in i en och bara fyller en till bredden med en obeskrivlig känsla av lycka härlighet och liv..!


I alla fall gick vi och grillade korv där jag hade fixat en alldeles perfekt glöd. Gott med korv liksom.
Sedan var det dags att hänga med fåren och de små lammen, så de fick mat, de fick knuffas, de fick bräka, och jag tog en massa kort och skrattade åt dem. Sjukt söta de där små lammen..
















Ojoj vad mycket bilder det blev detta inlägget då..ja inte helt fel det. Later.

Samtal och skillnad på hörande och lyssnande

Tror nog det bästa jag vet är ett sådant där långt och bekvämt samtal som man upplever då och då, känns nu för tiden som alldeles för sällan. Är så mycket annat krafs och tjafs i tillvaron som hindrar oss från att ha sådana samtal tror jag. Sedan är det inte alls med vem som helst som man kan ha sådana samtal med. Har mer eller mindre upptäckt att det endast, eller oftast, skapas samtal som dem med personer som äger förmågan att lyssna, och det är minsann inte alla människor som äger den har jag upptäckt. Tycker man känner av ganska snabbt när en person lyssnar eller bara hör på vad man säger, det syns på personen och sig och inte minst märks det på de svar man får tillbaka. Sådana samtal har ju en tendens att ta slut fortare än kvickt. Läste nyligen lite ur en kursbok i etik och kom över ett par intressanta rader om just samtal, nu är detta i ett vårdperspektiv, men det får ni ta. Boken Heter Grundläggande vårdetik: teori och praktik och är skriven av Jan Arlebrink:


En svår konst och en nödvändig förutsättning för samtalet är att kunna lyssna. Det kräver att man själv är tyst. Men det är ingen tystnad där man kan tänka på vad som helst. Den lyssnande tystnaden är aktiv; man hör på vad som sägs, men inte endast på orden utan även på hur de sägs, och man ser hur den som säger det som sägs, ser ut i det ögonblicket...För en del människor är det svårt att lyssna. Ännu svårare kan tystnaden vara. Ett samtal behöver inte under hela dess gång innehålla ord utan kan och bör även innehålla tystnad. Tystnaden är ofta kreativ. Den innebär inte att samtalet är slut: att allt har sagts. Tystnaden är stunden för reflektion och eftertanke, då båda parter samlar ihop vad som sagts och bearbetar det för att få möjlighet till förnyad ansats för att komma vidare i samtalet.


Tycker detta citat är så otroligt talande och tänkvärt. Tål att läsas mer än en gång, kanske till och med tre gånger. Hade ett sådant där skönt och härligt samtal med min mycket kära vän Micke igår, där man bara skiter i TV:n och endast sitter och samtalar, kan vara om allt möjligt, men det är så skönt sådana gånger är att man verkligen ser varandra, lyssnar på varandra och får ett ömsesidigt utbyte. Mer sådant är bra för kropp, själv, välbefinnande och jag vet inte vad. Snart ska jag dricka öl.

Over ´n out...!.

Ps. Här får ni se den enda bilden av Magnus i Scrubs, härligt stirrig sådär. D.s

Att vara singel och att inte vara singel

Detta är ju något som alla funderar på oavsett om de är ensamma eller delar livet med någon, även jag såklart, därav denna lilla reflektion från min sida.

Det är ju ett rätt stort område detta med partnerrelationer som påverkar ens välbefinnande här i livet på ganska många sätt skulle jag vilja säga. Ser jag till de vänner och bekanta som jag har så fungerar vissa så att de har svårt att vara ensamma och ganska så frekvent "skaffar" någon ny partner. Andra, vilka är färre, är singel i längre perioder, medan en del lever i ett långvarigt förhållande.

Själv tillhör jag, enligt mig, minoriteten som är singel i längre perioder. Inte nödvändigtvis för att jag vill, vilket också kan och har varit fallet, utan för att det är så svårt att träffa någon som det klickar med på nödvändiga plan som t.ex. kommunikation och humor, och som man samtidigt är attraherad av.

Måste erkänna att jag förstår, men ändå inte förstår, de som verkar hoppa från partner till partner. Man kan ganska ofta höra den anledningen att "jag kan inte vara ensammen". Jag som en ganska grubblande och funderande människa tänker då att om man inte kan vara det, borde man då inte vara det? Av egen erfarenhet har jag lärt mig att om man inte är klar med sig själv, funnit trygghet där inne, "funnit sig själv" (gillar inte riktigt ordvalet, men det stämmer ju så bra) osv, så är det väldigt svårt att kunna finna någon annan. Självklart menar jag på ett djupare sätt. Tänker nog helt enkelt att det är svårt att börja älska någon annan när man inte riktigt har kommit på hur det funkar att älska sig själv.

Nu kan det ju handla mycket om vad för sorts relationer man som människa är ute och letar efter. Har man en sådan där längtan som mest består av fysisk längtan, eller är det en sådan "livslängtan" som kännetecknas av att man vill finna någon som förstår en, kan skratta med en, kan eftersom börja älska en sådan som man är. Det är ju ett gigantiskt gap mellan dessa, samtidigt som de på sätt och vis ligger tätt brevid varandra. För mig kommer dock det känslomässiga före det fysiska eftersom jag i stort tror att fysisk längtan efter en speciell person bara kan komma ut känslor, medan fysisk längtan som den är bara vill ha närhet. Men en sådan närhet blir man ju less, om det är inte är någon som man verkligen alltid vill ha nära.

Hmm..tror inte riktigt jag är klar med detta område, fast det blir man nog aldrig, tyvärr eller inte tyvärr för det?