Anton är bra, fraser värda att hata och vad är egentligen melankoli?

Mycket bra är han, tycker mycket om att han flyttat hit till Uppsala, tryggt på nått sätt att ha en av sina äldsta och bästa vänner så nära. Så tack Anton för att du kom hit.

Annars måste man ju säga att livet går upp och ner på olika områden, ingen newsflash direkt. Men vet inte om det är något psykologiskt drag hos människan att när ett område i livet blir bättre så kommer automatiskt ett annat och pockar på och tycker man ska ta det till sig och bara tycka livet är jobbigt på grund av det. Verkar vara så, ska verkligen inte dra den totalt värdelösa, naiva, blåögda, enkla och aggressionsuppbringande (hos mange i alla fall) frasen att "det blir nog bättre ska du se" eller att det som man vill och längtar efter "kommer när du minst anar det!". Kan nog inte på ett adekvat och tillräckligt sätt beskriva med ord hur mycket och på vilket omfattande sätt jag avskyr och hatar sådana fraser. Men men, nu ska jag sluta kräkas över sådana fraser, men avskyr dem gör jag. Klart att saker och ting blir bättre, men vad hjälper sådana ord en person som är mitt uppe i något som de kämpar med och tycker är jobbigt? Sådana fraser är snarare ett hån då kan jag tycka.

Mitt andra annars får bli att jag funderat lite över ordet melankoli, mina egna tankar om det verkar ha varit lite light version av den verkliga innebörden. Jag har tänkt mig melankoli som ett tillstånd som man som människa kan komma in i då och då. Lite som ett sinnestillstånd som kännetecknas av en period av dysterhet där man tar på sin huva och hellre blickar ner i marken grubblandes och funderandes än av att man njuter av fågelkvitter och tycker att livet kunde faktiskt inte vara bättre än det är i detta nu.

Jag kollade därför av nyfikenhet upp innebörden av melankoli utifrån ett par källor, av varierande grad pålitlighet.

Wikipedia:

Melankoli är en form av djup depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget - de affektiva syndromen.

Diagnosen melankoli ställs då den drabbade personen inte kan känna lust eller glädje och inte reagerar ens tillfälligt inför vanligtvis positiva stimuli. Dessutom ska minst tre av följande symtom föreligga:

• sänkt stämningsläge

• stämningsläget är lägst på morgonen

• tidigt uppvaknande

• rörelsemönstret är betydligt snabbare (vid agiterad depression) eller långsammare än normalt

• påtaglig aptitlöshet eller viktminskning

• uttalade skuldkänslor eller mindervärdeskänslor ofta av psykotisk typ - de drabbade har inte kontakt med verkligheten och kan till exempel tro att de begått kriminella handlingar

www.1177.se (sjukvårdsrådgivningen):

Melankoli
Den svåraste formen av egentlig depression kallas melankoli. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner en stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna.


Verkar som sagt vara något mer än bara en tid av grubbel, nedstämdhet och tristess. Men men nog om det. Känner att det blev ett alldeles för positivt inlägg för mig. God natt.

Joshua Radin + bonus

Gårdagskvällen spenderade jag i Stockholm (och nej jag gömde inte mina pengar i skon) och såg Joshua Radin. Kom dit runt kl 17 och trodde att konserten skulle börja kl 18, men ack så fel lille mange hade. Så istället blev jag inbjuden av Maja min kompis (som jag egentligen inte känner) till hennes kompis Johannes och hans flickvän (som jag verkligen inte kände) till hans lilla lägenhet på söder. Där bjöds det på trevligt sällskap och någon afrikansk gryta som jag smällde i mig. Riktigt trevliga människor!

Vi gick sedan till Debaser slussen så vi var där lite före kl 21. Innan Joshua började så spelade en tjej, som jag inte kommer ihåg namnet på, som förband. Hon var också hans sidekick på scenen. När han väl började så var det helt underbart! Han körde en mängd låtar som jag hade önskat och det var verkligen bara så bra..! Spelade b.la:

Closer: http://open.spotify.com/track/5QdS1gpcwIcGzLMcePAg7s

Sky: http://open.spotify.com/track/1Tu1JfjyPz5SKYJpATTRES

What if you: http://open.spotify.com/track/61qJK0kQLxYZE8h04mObsQ

Winter: http://open.spotify.com/track/4VuHWU01C36BUaN1adNi5M

Det roliga var att innan han spelade Winter så berättade han att nu skulle han spela den första låten han skrivit. Han fortsatte att berätta att det var en kompis till honom som verkligen tyckte att han borde spela in den, så skulle han försöka få in den i en tv-serie vilkens producenter han kände. Och helt plötsligt så säger han "and he´s here tonight, where are you Zach?". Och där en bit bort från mig står Zach Braff från Scrubs drickandes öl och lyssnandes på musik, sjukt coolt faktiskt!

Så kvällen blev riktigt lyckad! Både Joshua Zach Braff som lite bonus sådär!

Plus och minus

Här kommer Manges alldeles egna otroligt subjektiva plus och minuslista. Håll till godo.

Plus:

+ Att jag får ha praktik, trivs hur bra som helst där. Upplever och känner att det sker en jättestor utveckling hos och i mig genom denna praktik, underbart faktiskt.

+ Att min handledare som är helt otroligt duktig och kunnig även sagt att hon ser att jag har utvecklats jättemycket, samt tycker att jag är väldigt bra på att bemöta patienter, är noggrann och lugn osv.

+ Att jag känner på mig att omtentan i torsdags gick väldigt bra samt att studierna känns som att de går bättre.

+ Att våren är i antågande.

+ Att det finns människor i min närhet som kan ta och tål min dryghet, ironi, sarkasm och helt otroligt underbara humor, skulle nog dö invärtes om inte det fick komma ut.

+ Att jag har så fina vänner, älskar er jättemycket, gör ingen skillnad på er i hur mycket jag tycker om och älskar er, men vill idag på denna exklusiva lista främst nämna Anna. Du är bland det finaste jag vet. Många tusen tack för att du finns.

+ Att mitt hår är sjukt fint. gillar det..(oj vad självgod jag är, blir nästan äcklad av mig själv)

+ Att jag ska få åka hem till påsk och träffa min älskade familj, sedan förhoppningsvis Alexandra också och fixa ihop en indienkväll med en massa historier därifrån.

Minus:

- Att praktiken snart är slut, kommer sakna stället, personalen och alla kämpande, älskvärda och trevliga patienter.

- Att teorin börjar efter påsk, avskyr PM och hatar (ja hatar, självklart) APA-referenssystemet.

- Att relationer mest verkar gå på ett sätt, när det är nog svårt att få det att klicka, varför kan det inte funka när det väl gör det?

- Att min lilla och otroligt (läs otroligt med inlevelse..mycket inlevelse och kärlek) fina systerdotter är sjuk..gör ont inombords när det händer henne något..skulle helst bara vilja vara hos henne och krama henne hur mycket som helst.

- Det pissiga värdlösa vädret som visar upp sig idag..vidrigt helt enkelt.

- Att jag är fattig och inte kan åka till Indien.

Slut med detta just för nu. Nu ska jag försöka bli lite stylish och åka på 30-årskalas på någon timme. Later

Här och tillbaka igen

Ganska nyligen hemkommen efter en väldigt bra praktikdag så sitter jag här och ska snart tillbaka igen. Bara 6 timmars sömn emellan. Känns skönt att jag gillar och trivs i den där andra världen..annars skulle jag nog hoppa av utbildningen och flytta till Indien, köpa en rickshaw och glida runt rökandes billiga cigg. Men det får nog vänta då.

En helt annan värld

Nu bär det snart av till praktiken efter 10h sömn som var otroligt välbehövlig, skulle velat sova en vecka till, kanske 2..kanske till och med 3. Praktiken på sjukhuset är som en helt annan värld på sätt och vis, tid, problem och glädje får en annan betydelse. Trivs väldigt bra där måste jag säga, 10 på cykel så får man uppleva något annat än det man upplever i sitt eget liv.

Annars måste jag säga att jag har världens bästa bror, kl 08.30 kom han till mig och lämnade pastasallad och bröd till mig innan han skulle till skolan, sådant är väldigt upplyftande och tacksamt.

Ett tips som avslutning är Nick Caves skiva "No more shall we part", riktigt riktigt bra!

Later

Sociala eremiter?

Funderar om vi börjat bli det eller om vi redan är det, åtminstone kan jag känna mig som en sådan. Sverige har väl aldrig haft så många ensamstående människor som i denna tid? Sedan tycker jag benämningen ensamstående är lite intressant, ensamstående=står ensam, självständig..ja en liten bubbla där helt enkelt.

Många inklusive undertecknad bor ju faktiskt själv, fixar alla dagliga göromål själv, ska få ihop ekonomin själv, när jag kommer hem efter praktik eller skola så är jag själv. Var sätter jag mig då? Jo vid datorn. Varför gör jag det? Jo för att få någon sorts kontakt med andra människor, msn, facebook, mail. Vad mer gör jag? Jo kollar mobilen oftare än nödvändigt bara för att se ifall någon velat ha kontakt med mig.

I ett citat från Uppsalatidningen Nr: 11 13-19 Mars 2009 står det såhär: "Många i vår generation är aldrig lediga. Vi sitter vid datorn tills vi går och lägger oss och mobilen är alltid påslagen. Vi har inte tid att utvärdera oss själva inifrån."

Är det detta fenomen som gör oss värda den otroligt smickrande etiketten "den vilsna generationen"?. Kan man fundera på. För vilsen känner då i alla fall jag mig, har även förstått att jag kanske inte är "ensammen" om det. Fast ensammen är jag ju, så man kan tydligen känna en samhörighet i ensamheten och i vilsenheten, och tur är väl det egentligen.

Ensamhet är en bysynnerlig sak tycker jag, vissa hatar den och klarar inte av den, andra är raka motsatsen och kan inte leva utan den. Ibland välkomnar man den med öppna armar, ibland så gör man vad som helst för att trycka undan den så att man slipper uppleva den. Kanske det är ett livsmål att lära sig hantera ensamhet? Ett annat är då definitivt att vara nöjd med saker och ting, livet som det ter sig..funderar om de två livsmålen går kombinera?

Livet eller intigheten?

Känner mig grubblig idag så tänkte börja med något som alla tänker på någon gång (känner för er som inte gör det), vilket är den rätt grundläggande grejen att vi faktiskt finns till. Något man faktiskt funderar över då och då är ju vad man egentligen ska göra med sitt liv? Varför finns man till? och kanske i tyngre tider, vore det bättre ifall man inte gjorde det? Något som i alla fall jag funderar över då och då. Så tänkte dela med mig av ett citat från Tomas Sjödins bok "När träden avlövas ser man längre från vårt fönster"

Bakgrunden är att en expressenreporter vid namn Petter Karlsson skrev en krönika år 1996 utifrån Pär Lagerkvists novell med namnet "Det eviga leendet".

"Novellen handlar om när mänskligheten en dag beslutar att bryta upp från dödsriket för att gå till Gud och kräva svar på hela sin existens. De finner en snorig och lortig Gud som i stallyktans sken sågar ved och de kräver besked:

-Vad tänkte du egentligen när du skapade detta oerhörda som vi kallar livet? Vad menas egentligen med alltsammans?

Svaret förvånar och upprör:

-Jag hade aldrig tänkt mig livet som något märkvärdigt.
-Jag hade bara menat att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet.

Och så skjuter Petter Karlsson in:
-Och det är precis där; i en mening som präntats för 75 år sedan som jag äntligen finner den livsåskådning som skall prägla mitt eget liv. Mitt eget konstiga, tragiska och roliga liv, där mönster sällan syns, förvirringen är stor och få gudar...behagar uppenbara sig.

För vad är egentligen alternativet? Att aldrig ha blivit född, säger Lagerkvist. Att aldrig fått vara med. Inte ens en sekund.

Petter Karlsson kallar detta för "den stora trygga vetskapen om att vi egentligen aldrig lovats någonting". Att allt är ren bonus"

Denna texten läste jag för ca 1 år sedan och den har fästs sig i mitt huvud, att i slutändan finns det i grunden bara ett enda alternativ till alla problem, till alla jobbiga situationer som man upplever i livet, till all glädje, till alla minnen, till alla människor som har sårat och skadat en, till alla människor som har berikat, brytt sig om och som älskat en. Alternativet är helt enkelt ingenting, att inte fått erfara och uppleva smärta, glädje, sorg, tider av ensamhet och tider av lycka.

Ju mer jag funderar över det kommer jag fram till att hur än mitt liv har tett sig och kommer att te sig så väljer jag nog, och kommer nog alltid att välja, det första alternativet. Att faktiskt ha fått vara med och erfara, bidra, känna, tänka och uppleva. Det andra alternativet går helt enkelt bort, inte på ett enkelt sätt, utan snarare på ett sätt att det egentligen inte är något alternativ, fastän det ju helt uppenbart är det eftersom många får inte en chansen att välja medan andra tvingas att välja det alternativet. Men för mig som faktiskt har möjlighet och frihet att välja så är det andra alternativet inte ett alternativ.

Lite tankar sådär bara.

Hej och välkomna till premiären av min alldeles nya blogg, har egentligen aldrig gillat hela grejen med blogg men har blivit omvänd på senare tid, därav denna otroligt speciella premiär som alla ni som läser detta (typ 2 st) får njuta och glädjas över i evig tid..eller nått.