Frågan att fråga

För några veckor sedan så berättade en bekant till mig om en jobbig period i dennes liv. Berättelsen handlade om hur livet tedde sig under denna period innehållandes olika svårigheter. Mot slutet av berättelsen så fick jag höra att till slut så hade livet blivit så tungt att förvirringen och kaoset var totalt då frågan ”vem är jag?” till slut kom. Svaret kom också, måhända som en enda stor tystnad, vilket resulterade i orden ”jag har ingen aning”.

Det är, vad jag förstår, inom psykologin allmänt känt att om ett spädbarn föds och sedan varken får närhet eller någon form av social gemenskap så leder detta till att det lilla barnet till slut tynar bort och dör. Detta innebär då att vi som människor har inte bara behov av mat och vatten för att överleva, utan också människor. Detta gäller sedan heller inte bara ren fysisk överlevnad utan lika mycket gäller det vår möjlighet att utvecklas till de unika individer som vi är.

Fredrik Bengtsson skriver i sin bok ”Att få bitarna på plats: Om sökandet efter äkthet och självkänsla” om de människor som växt upp i så pass svåra förhållanden att de aldrig blivit sedda. För att citera honom:

Personer som aldrig någonsin har upplevt sig sedda i sin sanna identitet vet inte om att de lever i ett bristtillstånd…Man kan inte sakna det man aldrig haft, sägs det, men bristen tar sig uttryck ändå och yttrar sig i form av alexitymi (oförmåga att förstå och tolka de egna känslorna), tomhetskänslor, svårigheter i nära relationer, depressions- och ångesttillstånd man saknar ord för att förklara och hantera. En sådan person har aldrig blivit till i psykologisk mening, det vill säga man har aldrig lärt sig att fungera i livets olika sammanhang, men det man gör och det man har bygger inte på den man är, utan på ett slags roll man har tillägnats sig genom att imitera andra och följa de sociala koder och regler samhället och andra människor föreskriver. ”

Stämmer detta för oss människor så bör ju det också innebära att vi människor är, eller åtminstone har möjlighet att vara, varandras medskapare. Genom mötet med varandra så skapar vi och utvecklar varandra. För mig låter det som något oerhört stort.

Men någonstans på vägen i det moderna och postmoderna samhället, bland all konsumtion, osund individualism och egoinriktad självförverkling så verkar det ju faktiskt ganska ofta gå snett på ett eller annat sätt. Bevis på det är inte särskilt svårt att finna eftersom det finns trasighet och vilsenhet i alla samhällsskikt, i familjer, i kompisgäng, inom släkten och hos oss själva. Hur det kan komma sig att vi hamnade här ska inte jag försöka ge något svar på eftersom jag inte kan, men det finns säkerligen de som kan. Produkten av alltihop är dock, enligt min mening, ett folk som lider av kollektivt dålig självkänsla. Inre stabilitet, sund egenkärlek och en förmåga att vårda och leva med sig själv tror jag är en brist hos många människor. För om vi blir till genom andra, hur kan vi då sedan tro att vi klarar oss själva?


En klok man sade till mig en gång att ”Magnus, du ska inte leva ett halvt liv utan ett helt”. Jag tror att han pekade på ett symptom av denna folksjukdom som dålig självkänsla faktiskt är. Går man som människa runt och tror illa om sig själv, hur ska man då kunna tro på andra människor när de tycker bra om en? Tror man inte på sig själv, hur kan man då kunna lita på att andra människor gör det? Om man genom sina egna ögon ser nedlåtande på sig själv, har man då ens förmåga att tro att andra människor faktiskt inte gör det? Utifrån det som står ovan så verkar ju detta fungera som en tvåvägskommunikation, just på ett sådant sätt att vi påverkar varandra med våra åsikter, vårt beteende, våra negativa kommentarer och med våra komplimanger. Man jag tror också viljan påverkar mer än vi tror. Ibland tror jag det är tvunget att gå emot alla dåliga tankar vi har om oss själva och faktiskt våga se oss själva, bekräfta oss själva och tro bra saker om oss själva, hur det än känns. För det finns verkligen så mycket att se, så mycket att bekräfta och så otroligt mycket att tro bra om. Annars lever vi vårt halva liv, haltandes, klagandes och ömkandes. Sedan finns det också en tid för att göra sådant, men det är en helt annan sak. Något som är säkert tror jag i alla fall är att vägen till självacceptans och kärlek till sig själv går genom att se, att bekräfta och att tro.

Till slut så tror jag faktiskt att frågan ”vem är jag?” är en av de jobbigaste frågorna som finns eftersom den uppenbarar för oss att vi vet så lite om oss själva, den visar oss att vi är vilsna. Dock så tror jag även att det är en av de mest hoppfulla eftersom den visar på insikt. Frågan handlar väl egentligen till slut om vad vi gör med insikten. Fortsätter vi köra på som vanligt, eller tar vi den på allvar och börjar utforska jag, mig, du och vi. Gör vi det så tror jag att vi kommer att stöta på något som vi kommer att uppleva som ”bra”, ”fint”, och även till och med ”underbart” ”och älskvärt”. För det är alla de sakerna som andra ser hos oss.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.” –Hjalmar Söderberg-


Ja oj vad deppig och hoppfull jag är på samma gång då, men det är väl så jag är.

Hjärtat och de många rummen

Ett av de största hälsoproblemen i västvärlden är som bekant hjärt och kärlproblem av olika slag. De kan, om man inte äter bra, rör sig tillräckligt samt både röker och stressar mindre orsaka allvarliga sjukdomar som t.ex. kärlkramp. Detta kan sedan leda till både hjärtinfarkt och hjärtsvikt vilket i sin tur bidrar till försämrad hälsa och livskvalitet och i slutändan ett kortare liv. Detta tror jag de flesta helst vill vara utan eller slippa så långt det går och är möjligt (åldern är ju också såklart en bidragande orsak).

Min tanke denna vinternatt är ifall inte dessa fakta, ja det är fakta skulle jag vilja säga, också går att applicera på vårt hjärta i en annan mening.
För många år sedan, när jag läste mycket teologisk litteratur, så kom jag över en predikan som var skriven av en man som hette Fredrik Hammarsten. Eftersom han var predikant så utgick han således från en kristen grundsyn. I denna predikan liknar han människohjärtat vid ett hus och jag tycker att liknelsen han drar är intressant och kan säga något om hur vi, utifrån vad jag tror, ofta har det som människor.
Här kommer ett textavsnitt ur denna predikan:

”Och i hjärtevärlden, den inre världen inom en människa, är det också mörkt för mången. Man vet egentligen icke, vad som rör sig där djupast och innerst. Det är, som när man kommer in i sitt eget hem och det är alldeles mörkt. Man trevar sig omkring. De föremål, man borde känna till, förefalla så egendomliga. Man vet icke, vad man stöter emot och vad handen vidrör. Vore det bara ljust, så visste man med ens allt. Nu vet man icke, vart man går ens i det egna hemmet. Så kan det ock vara med hjärtat. Man trevar sig omkring och vet icke, vad man stöter emot.”

Viktigt här är att i bibliskt och i gammalgrekiskt språkbruk så hade ordet hjärta en helt annan betydelse än det har i den nutida svenskan. I dag när vi talar om hjärta så förknippas det allra främst med känslor och kärlek. I bibliskt och gammalgrekiskt språkbruk så menades, när man talade om hjärtat, en människas inre liv. Det var ett samlingsord för känsla, förstånd och vilja. Egentligen ytterst sett det som människan var på insidan, kanske skulle man kunna säga människans personlighet och identitet?

Med detta som bakgrund så tror jag att den här liknelsen går att använda idag, i vårt samhälle och i våra liv.
Anatomiskt och fysiologiskt sett så är hjärtat det centrum i vår kropp som förser hela kroppen med liv. Det pumpar blod som är fullt med näring och syre genom artärer, arterioler och kapillärer till alla våra organ, vävnader och celler. Hjärtat består vidare av fyra rum, två förmak och två kammare som alla har sin livsviktiga funktion för att allt ska fungera.

Sett till det psykologiska och existentiella planet så kan hjärtat kanske där vara personligheten, d.v.s. det som ytterst definierar vem du är och gör dig unik. Utan ett fysiskt hjärta kan en människa inte leva och utan en personlighet så är en person inte längre en person, enligt min mening.

Ser man till hjärtat utifrån ett sådant existentiellt perspektiv så tror jag att vi, på samma sätt som det fysiska hjärtat, ibland inte orkar, vill eller kanske inte vet om hur vi ska sköta om oss själva så att vi håller oss friska. Men tänk om självkänsla och självförtroende fungerar precis som artärer och vener fungerar? Båda två bidrar till att ge liv, styrka och uthållighet för att vi ska leva, orka och fungera. Tänk om kreativitet, skapande och att ägna oss åt det vi är duktiga på och det vi trivs med är precis som fysisk aktivitet? Båda två ger oss kraft, mer livsglädje och lust i tillvaron. Ser man till missbruk av tobak, alkohol och droger så kan det jämföras med negativism, självhat och en omgivning som trycker ner en istället för att lyfta upp. Vilket i båda fallen bryter ner, istället för att bygga upp. Kan det möjligtvis vara så att förekomsten av kärlkramp, hjärtinfarkt och hjärtsvikt inte bara gäller det ena hjärtat utan också det andra?

På det existentiella hjärteplanet så tror jag också det finns en mängd rum. Vissa rum som finns där inne är välstädade, rena och bebodda. Där finns glädje, gemenskap och en vilja att vara där. Andra rum besöker vi inte lika ofta, kanske på grund av tidsbrist, energibrist eller intressebrist. Där är det lite mer damm och oordning är i de välstädade och rena rummen. Sedan finns de rummen som vi aldrig besöker eftersom vi är rädda för vad som finns där. Elektriciteten har där inne inte fungerat på många många år. Det är så smutsigt, unket och snuskigt där inne att vi inte ens vågar öppna dörren av rädslan för hur där ska se ut. Ser vi till jämförelsen av vårt eget inre med ett hus så visar vi sällan upp sådana rum, vi orkar heller inte städa dem eftersom det är jobbigt och tar tid. Rädslan för att föremål där inne ska ta fram minnen hos oss, som vi helst inte vill ha, gör att vi fortsätter att undvika dessa rum till varje pris. Tänk dock, hur roligt skulle det inte vara ifall vi kunde använda dessa rum och bo även i dom, precis som de andra rummen vi har.

På samma sätt som vi behöver det fysiska hjärtats alla rum för att vår kropp ska fungera som det är tänkt att den ska fungera, så tror jag att vi behöver alla våra inre rum för att vi som människor ska fungera. På samma sätt som vi kan leva sundare och mer hälsosamt för att vinna hälsa i form av mer livskvalitet och en längre tid på jorden, så kanske vi kan nära vår inre människa. Näringen i detta fallet skulle då bestå av självacceptans, positivitet, en omgivning som bryr sig om och älskar samt en kamp för tron på sig själv. Vinsten av denna näring tror jag på sätt och vis är värd mer än vinsten av att nära och sköta om sitt fysiska hjärta.

När det gäller det fysiska hjärtat så klarar vi mycket själv genom egen kraft medan annat behöver vi hjälp med av olika människor. Samma sak gäller för det andra hjärtat tror jag. Två sanningar tror jag dock finns i allt detta. För det första så är det jobbigt att städa, det är det alltid, och för det andra så tror jag alltid att det på något sätt är värt det i slutändan, hur jobbigt det än må vara.